Två skådespelare ska spela "Fadren". Han är affischnamnet. Hon är regissören, tillika teaterchefen. Han har sökt upp henne för att han lockats av hennes tidigare experimentella uppsättningar; en rakknivsvass "Fröken Julie" i monologform, en "Hedda Gabler" i närkamp med filmade manliga antagonister, en rytmiskt rasande "Bernardas hus". Och sist men inte minst, en "Vildanden", där reduceringen av mansrollerna, framför allt Hjalmars, har gjort honom ursinnig.
Han heter Johan Rabaeus och är firad Dramatenskådis. Hon heter Anna Pettersson och är förutom skådespelare/regissör/teaterchef även doktoranden, som med forskningsperspektiv dekonstruerar de naturalistiska klassikerna - hon undersöker teman, ifrågasätter maktförhållanden och befriar berättelserna från det pliktskyldiga redovisandet av handling.
När de i "Fadren" kliver in i rollerna som sig själva visar det sig fungera som en smått genialisk förutsättning för att genomlysa såväl pjäsens som samhällets underliggande makthierarkier. Om vi, liksom Rabaeus, hade väntat oss ännu ett förbluffande formexperiment blir vi denna gång snarare överraskade av greppet att skådespelarna genomgående läser texten från lösa manusblad, för att då och då avbryta läsningen med att resonera (läs gräla om) tematik och drivkrafter, samt därtill gnabbas mer eller mindre kärvänligt på det personliga planet.
Här har vi å ena sidan Strindbergs könskamp, i form av Ryttmästarn som vill bemästra sin familj och hustrun Laura, vars enda maktmedel är det biologiska övertaget: hon kan vara säker på att vara mor till dottern Bertha, han kan inte vara lika övertygad om faderskapet.
Å andra sidan har vi de båda skådespelarnas lustfyllda och allt annat än subtila uppgörelse. Här leks det friskt och med en övertydlig glimt i ögat med spänningen mellan man och kvinna, med generationsklyftor och olikheter i teatersyn. Rabaeus iklär sig villigt sin 40-talistkostym, raljerar med sin fäbless för franska, charmigt slarviga stil och romantiska vurm för 70-talsteatern. Alltmedan 70-talisten Pettersson ger den präktiga godheten och ansvarskänslan ett ansikte.
Det är här det börjar svaja betänkligt på maktens balansgunga. ”Jag vill också ha ditt utrymme, din makt att slippa ta ansvar” utropar regissören Pettersson medan skådespelaren Rabaeus påpekar att det ju är hon som bestämmer vad han ska göra.
Ja, vem äger makten? Det är en motiverad fråga, som fortsätter att gnaga då ingen som helst ridå har gått ned efter Petterssons "Fadren".