Ibland kan man tycka att det bekvämaste vore om människan var begriplig; rationell, mätbar, möjlig att kalkylera och förutse. Sådan är dock sällan människan. Oftare framstår hon som ett mysterium, driven av krafter som hon inte själv fullt ut förstår.
Mattias Andersson, svensk teaters Fjodor Dostojevskij, är intresserad av just mysteriet människan. Precis som den ryske mästaren, som ju Andersson också iscensatt, gestaltar han ofta med hjälp av en kör av röster den sammansatta människan. Och precis som Dostojevskij intresserar sig Andersson för begreppet godhet och nu, i sin nya pjäs, även för den religiösa erfarenheten och den helige dåren.
I ”Uppenbarelsen” har han dock lånat från ännu en rysk mästare: filmregissören Andrej Tarkovskij och dennes film ”Offret”. I Anderssons pjäs får nämligen Mikael, spelad av Shanti Roney, precis som Erland Josephsons rollfigur i Tarkovskijs film genom ett slags gudomlig ingivelse för sig att han måste ligga med en viss person, i detta fall den utslagna tiggaren Maria, för att genomföra någon form av frälsande offer. Detta ska ske i ett nedgånget soprum, där Maria övernattar, och Dramatens lilla scen har förvandlats till en stiliserad version av detta rum. Högar av petflaskor täcker scengolvet, reflekterade i den stora spegelfonden.
Mattias Andersson, som gjort sig känd främst för sina dokumentära pjäser och sina egensinniga klassikertolkningar, har med ”Uppenbarelsen” återvänt till originaldramatiken. Kring historien om Mikaels uppenbarelse, och hans hustrus försök att förstå den, låter Andersson ett antal andra historier utspela sig. Vi får följa Maria, den djupt troende tiggaren som blir offer för Mikaels missriktade välvilja och som kastas in i en djup troskris. Vi får också stifta bekantskap med Electra Hallmans vältaliga tonåring som fått i uppdrag av Gud att utföra ett terrordåd. Här finns också två trätande bröder som blir en modern spegling av en arketypisk Kain- och Abelrelation.
Mattias Andersson har skrivit ett drömskt trosdrama, där de vardagliga replikerna blandas med det fantastiska. Ekon ur den bibliska historien går genom texten. Andersson har definitivt gjort rikare och bättre uppsättningar, och egentligen säger inte pjäsen något särskilt sant eller relevant om den religiösa erfarenheten. Men Anderssons sätt att utforska vår samtid, och det tidlösa mänskliga mysteriet, via religiöst färgade frågor om godhet och skuld är både genuint eget och djupt fascinerande. Även om det är först i det vackra och ordlösa slutet som han närmar sig den verkliga mystiken. Den hade gärna fått visa sig lite tidigare.