Det är svårt att inte göra jämförelser med den ljuvliga, smarta och mångfaldigt Oscarsvinnande filmen med samma titel från 1998. Men vad som nu kan ses på Kulturhuset stadsteatern är en pjäs med nyskrivna musikinslag där man skojar friskt med både litteraturhistorien – Shakespeare har skrivkramp!– och med teaterkonsten. Scenen befolkas mest av burleska och smått överspelande karaktärer i läckert färgsatta kostymeringar. Sällan har väl så mycket avsiktligt dåligt skådespeleri givits plats som när den ena teatern som William Shakespeare jobbar för håller audition.
En del av intrigen är att Will har lovat sin nya, ännu ej författade pjäs "Romeo och Ethel, piratens dotter" till två teatrar. Det handlar nämligen om framväxten av en av teaterhistoriens största klassiker "Romeo och Julia". Det är först när Will träffar sin musa, den teaterintresserade adelsdamen Viola, som han kommer loss med skrivandet. Och hon kommer loss när hon får utveckla sitt teaterintresse utklädd till man. År 1590 var det nämligen förbjudet för kvinnor att spela teater, vilket ger en extra genustwist åt handlingen.
Pjäsen vimlar av referenser till både Shakespeares texter och till hans kompis och författarkollega Kit Marlowes. Somligt är historiskt korrekt, men ibland bär det iväg på fantasins vingar. Inte minst visuellt. Lars Östberghs scenografi och Annsofi Nybergs kostym är rena ögongodiset,färgstarkt, kul, försett med sagoinfluenser. Medan den koreografi som givits dansande par på en bal, mest är ansträngt bisarr.
Mellan Alexander Karim i rollen som Will och Sofia Ledarps Viola finns tillräckligt mycket kemi för att deras passion ska bli trovärdig. Men det är hon som är mesta bäraren av poesins lyskraft. I filmen får Viola sista filmrutorna ensam på nya vägar efter ett skeppsbrott (som i "Trettondagsafton"), medan här lämnar vi Will febrilt skrivande på scenen. Jag hade nog unnat Sofia Ledarps Viola samma öde som Gwyneth Paltrows.