I den nyligen bortgångne Torgny Lindgrens roman ”Dorés Bibel” talar den ordblinde berättaren om ”bildernas överhöghet över orden”. Efter att ha sett Lars Noréns nya pjäs på Dramaten, ”Stilla liv”, misstänker jag att den från början ganska ordsprudlande dramatikern är beredd att hålla med Lindgrens romanfigur. Norén har i sin dramatik de senaste åren gått mot en alltmer avskalad estetik. Jämförelserna har ofta gått till den ordknappe mystikern Jon Fosse. Men nu har Norén skalat av så pass mycket att inga ord längre återstår. ”Stilla liv” utspelar sig i tystnaden mellan, eller kanske snarare bortom, orden. Den försöker uttrycka det som inte ordet, endast bilden, förmår uttrycka.
”Stilla liv” består av en lång serie bilder där en stor ensemble, med skådespelare från sju år till Inga Landgrés 90, gestaltar 100 år av mänsklig erfarenhet. Det är snabba, men pregnanta, bilder som fångar såväl ett historiskt skeende som det evigt mänskliga. Här finns förvisso en historia, några specifika öden, att följa. Men helhetsintrycket är ändå det av en mosaik av fristående bilder.
Många motiv och teman ur Noréns rika författarskap kommer igen och upprepas här. Familjen som spelplats för det mänskliga urdramat. Psykisk sjukdom. Engagemanget för de socialt utsatta – här ser vi fattigdom, prostitution, barn som auktioneras ut till lägstbjudande. Ekon från andra Norénpjäser dyker upp här och var. Är det inte mentalsjukhuset från ”Ett sorts Hades” som hon vistas i, flickan med skylten som det står ”var glad” på? Och är det inte saxofonen från ”Natten är dagens mor” som Sten Ljunggren jazzar loss på? Det märks att Norén gått in i ett slags sammanfattande fas i sitt konstnärskap.
Men det stora tema som går genom föreställningen, också det välbekant för den som följt Norén, är döden. I synnerhet det döda barnet är ett motiv vid vilket Norén närmast tycks besatt. I det tidsflöde som gestaltas på scen verkar döden vara den enda konstanten. Flyktigheten är det enda bestående. Till slut blir det nästan övermäktigt. Hur många liksvepningar, hur många döda små barnkroppar, orkar man som publik med innan man blir avtrubbad?
Men, med detta sagt, Noréns bilder har en sällsam uttryckskraft. I programmet citeras den franske filmskaparen Robert Bresson. Och här finns ett släktskap. Bresson ville i sina filmer, med hjälp av enkelt avskalade bilder, skapa ”ett enda mysterium av personer och föremål”. Norén lyckas åstadkomma något liknande i sin pjäs. Här rör sig den månghövdade ensemblen, helt fantastisk förresten, i ett stort svart rum. Korta små ljusblixtar visar fram bilder ur livets alla skeden och skiftningar: lycka, sorg, arbete, vila, bröllop, begravning, förälskelse, skilsmässa, kärlek, hat, våld, ungdom, ålderdom, ömhet, övergrepp, död. Men också bilder av allt det som aldrig blev av: barnet som dog, kärleken som aldrig blev utlevd, det inställda upproret. Att vara människa är att förbli ofullbordad. I detta svarta rum, som kanske är själva tiden, framstår människorna som ”ett enda mysterium”. I fonden en vit dörr, som endast några korta ögonblick släpper in ett ljus från evigheten.
Jag vet inte om jag helt och hållet håller med om det där med ”bildernas överhöghet över orden”. Men när jag försöker fånga Noréns pjäs märker jag att orden inte riktigt räcker till. Den här föreställningen går inte att beskriva. Den måste ses.