Pjäsens handling är till synes enkel. Det som utspelas mellan replikerna fördjupar. Handlingen rör en familj som splittrats, inte minst på ett känslomässigt plan. Den utlösande faktorn var kanske mammans död för ett tag sedan. Eller möjligen att familjen ännu längre tillbaka var tvungna att lämna sitt hemland. Pappan är skuldtyngd. Alla i familjen sörjer var och en på sitt håll. Men dottern gör ett besök hemma hos pappan. Det är ett besök som kanske blir en öppning för dem, även för den frånvarande sonen.
En mjuk soffa dominerar scenen. Bakom den finns ett bord med en orgie i välskötta krukväxter som pappan pysslar med. Men kontakten med de numera vuxna barnen har han inte omhuldat så väl och sonen håller det på att gå riktigt tokigt för.
Föreställningen är tvåspråkig, aktörerna spelar ibland på svenska och ibland på arabiska. Nidhal Fares som pappan och Nina Rashid i rollen som dottern talar båda språken, med mycket uttrycksfullhet i kroppsspråket. Mest är det pappan som talar sitt gamla hemspråk när han förlorar sig i minnen av sin fru som han skildes från före hennes död. Dottern svarar honom mestadels på svenska. Men båda språken underbyggs med gester och mimik. Och även om inte varje ord i replikerna går fram så är det inte svårt att begripa handlingen.
De mellanstadiebarn som var på torsdagens premiär satt som tända ljus. Alla kan känna igen sig i de relationstrådar som kan trassla till sig i en familj. Nog delar vi också alla en längtan efter att komma varandra närmare. Föreställningen berör, oavsett vilket språk man förstår bäst.