Inledningsvis står hela ensemblen längst fram vid scenkanten och gör små ljud med sina händer. Tillsammans bildar de ett stilla Londonregn. Ett genialiskt sätt att bjuda in i en lekfull överenskommelse mellan scen och salong. Här ska berättas med flera sätt än enbart med ord. Och detta i en historia om språkets betydelse i sociala sammanhang.
Men ska Eliza komma med Higgins tofflor i slutscenen, formad och kuvad likt antikens Pygmalionstaty och som i George Bernhard Shaws pjäs från 1913 som ligger till grund för musikalen? Nja, riktigt så går det inte här.
Det är en sliten historia som återges, men den danska regissören Elisa Kragerup och ensemblen har hittat nya, smarta vägar för att uppdatera berättelsen om språkprofessorn Higgins och hans opolerade diamant, den fattiga och vulgära blomsterflickan Eliza som han ska göra till fin dam.
Nina Zanjani kliver in i handlingen som Eliza likt Pippi Långstrump på kafferep. Lika morsk och lika osäker på samma gång. Men ändå med en resning redan från början som jag inte sett hos tidigare Elizor i andra uppsättningar, och med en sträv altröst som ger sälta åt rollen.
Johan Rabaeus Higgins är grandiost självupptagen i sin akademiska nit. Någon sångare är han väl inte, utan pratsjunger sig igenom flera av sina nummer. Å andra sidan hör man texten i dem på det sättet.
Och han gestaltar verkligen att för en sann kulturman som sitter högst på ett berg av vetenskap spelar väl inte det någon roll att han sjunger hellre än bra.
Men scenen får en helt annan laddning när Magnus Uggla tar den i besittning som Elizas pappa, sopåkaren Doolittle. Det görs ingen hemlighet av vem han verkligen är. Hans första solo "Med en jäkla tur" (i tidigare översättning "Med en gnutta flax") är rockig och innehåller till och med några takter från artistens hit "Varning på stan".
Vilhelm Blomgrens fånigt förälskade Freddy är rena lustmordet på sång- och dansscener i musikaler, kul och så virtuost gjort.
Lekfullheten och den sceniska fantasin blommar för fullt före paus. Denna berättelse som jag trodde skulle vara en trött återgivning av en patriarkalisk femtiotalsmusikal är både pigg, fantasirik och samtidskommenterande. Men efter paus tappar den luft, blir aningen segare innan den går i mål på tre timmar och tio minuter inklusive paus.
Ett litet frågetecken är varför Eliza måste skreva så med benen när hon sitter i början, så att de rejäla vita trosorna syns. Liknande dambenkläder har de kvinnliga poledansaren under scenen med Doolittles svensexa. Det är en dubbelmoralisk regidarling som hade kunnat dödats. Men i sig kanske ett debattfrö. Hur skildrar man sexism på scenen utan att bli sexistisk?
Se där en fråga i tiden 2017 och i kölvattnet efter #metoo.