Ängeln har landat. Discokulan har ramlat i golvet. Festen är slut. I den första delen av Farnaz Arbabis uppsättning av ”Angels in America” ramades scenerna in av en glammig dansfest. När nu andra delen, en aning försenat, fått premiär är stämningen betydligt mer dämpad. Den jättelika discokulan som snurrade över de dansande i första delen ligger nu kraschlandad i ett hörn och mörkret har på allvar drabbat dramats persongalleri.
Den skrupelfrie stjärnadvokaten Roy Cohn, här fint och nästan ömsint gestaltad av Staffan Göthe, ligger på sitt yttersta. Även för Razmus Nyströms Prior är livet allt annat än en fest. Inte nog med att han allt hastigare bryts ned av sin stigmatiserande sjukdom, inte heller nog med att hans pojkvän lämnat honom i nödens stund, han har utöver allt detta också högst motvilligt utnämnts till profet av en ängel från de himmelska sfärerna. Sfärer i vilka han stöter på den allt olyckligare och pillerberoende Harper, fantastiskt spelad av Marall Nasiri. Hennes man, Joe, har tillfälligt lämnat sin hustru för att leva ut sin länge förträngda homosexualitet.
Tony Kushners märkliga jättepjäs om aidsepidemin i 80-talets New York tar i sin andra del, ”Perestrojka”, alltmer formen av ett drömspel. Här samtalar de levande med de döda, verkligheten luckras upp och publiken får bland mycket annat ta del av ett himmelskt rådslag. En apokalyptisk stämning råder som dock till sist, i det nästan sentimentala slutet, öppnar upp sig mot en hoppfullare framtid.
Iscensättning på Dramaten har varit ojämn. Första delen ville inte riktigt få fart och till en början lider även denna andra del av samma problem. Men det tar sig ganska fort och i synnerhet efter paus får föreställningen verkligen liv. Till stor del beror det på att skådespelarna och rollerna fått mogna och blomma ut. Starkast berör Marall Nasiri och Christoffer Svensson som Harper och Joe. Christoffer Svensson har nog aldrig varit så bra som här. Finkänsligt lyckas han fånga Joe mitt i det sammelsurium av förtvivlan, ilska, förälskelse, övergivenhet och djupaste ångest som han befinner sig i. Det är ett imponerande rollporträtt. Razmus Nyström är rörande i sin upproriska Jakobsbrottning med änglamakterna, David Arnesens Louis hittar äntligen sig själv när han får läsa en kaddish över den föraktade Roy Cohn. Det är vackert.
Det tar ett tag, men till sist får Arbabi och ensemblen Kushners änglar att lyfta.