Ett krisande äktenskap, en smakfullt inredd lägenhet, en olycka till svärmor på besök, ett tryck över bröstet och en stundande julafton. Våra vänner på scenen verkar kunna räkna ut hur kvällen kommer att utveckla sig, tills en ringsignal ljuder och en främling träder över tröskeln.
Den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennig är trippelt Sverigeaktuell denna vår, och här handlar det alltså om en urpremiär på Dramaten. Regissören Staffan Valdemar Holm har kallat den nyskrivna "Vintersolstånd" för ”en blandning av Lars Norén och Sunes jul” – men bortom den högborgerliga inramningen har det här ganska lite med Norén att göra. Schimmelpfennig verkar framför allt i en utvecklad Brechttradition, med inslag av postdramatikens fokus på sceniska tillstånd i nuet snarare än linjärt berättande och "handling". I "Vintersolstånd" är de explicita och rikliga scenanvisningarna både ett bärande element i föreställningen och ett av flera verktyg för en kontinuerlig hyperdistans. För ytterligare verfremdungseffekt har Valdemar Holm dessutom låtit berättarrösten tillhöra personer som Mona Sahlin och Arne Weise.
Upptakten är bedrägligt konventionell, med ansträngt julbesök av Irene Lindhs försåtligt kvittrande mor – hon som får dottern Bettina (Anna Wallander) att känna sig som gäst i sitt eget vardagsrum. Men det är den obekante Rudolph, i Magnus Ehrners formidabla gestalt, som utgör föreställningens oroande motor. Han är läkaren med utläggningar om det fornnordiska, om plikten mot diffusa "förfäder", om konstens och musikens syfte där alla har sin bestämda plats. Och vad har han egentligen gjort i Paraguay? Antydningar om det ”judiska” blir allt grövre, på väg mot gästens uppgörelse med sin värd. Johan Holmberg gör den plågade pillerknapraren Albert med känsligt spel och smärtsam precision. Vad sker egentligen på riktigt, och vad är ett uttryck för hans sviktande verklighetsuppfattning?
Detta drama är betydligt mer återhållsamt än, till exempel, migrationsfarsen "Gyllene draken" som spelats på flera scener i Sverige de senaste åren. "Vintersolstånd" kan snarast beskrivas som en slående stilstudie över det anständigas sammanbrott, effektivt understruken av Bente Lykke Møllers kyliga scenografi. Schimmelpfennig bekräftar här sin position som en av vår tids viktiga dramatiker, och tecknar en bild av ett politiskt tillstånd där gränsen mellan civilisation och barbari är i ständig förhandling. Förflyttningen är smärtsamt otydlig för den som står precis bredvid, får svårt att andas och krampaktigt försöker peka ut glidningen mot branten.