Tillfällighet eller tecken i tiden? Samma helg som ”Fifty shades of grey” och dokumentären ”Ceremonin” går upp på bio, är det premiär för Mishimas ”Markisinnan de Sade”, ej spelad på Dramaten på ett kvartssekel.
Kanske är det ökade mediala intresset för BDSM en bild av vår tid: globala oförrätter och ett stegrat klassamhälle som säger att inga strukturer eller relationer kan vila på total jämlikhet. Maktutövning och underkastelse som en del av vardagen – politiskt, religiöst och mellanmänskligt.
Senast det begav sig var det med Bergman, och nu fortsätter Stefan Larsson i sin läromästares fotspår. Han är ingen förnyare men väl en av våra mest kompetenta regissörer, och således jämförbar med bilden av Bergman internationellt.
Här återanvänder Larsson flera av sina favoritaktriser, sex kvinnor på scen, som förhåller sig till en frånvarande man – markisen av Sade, Alphonse – fängslad för sina många laster i det förrevolutionära Frankrike. Kvinnorna väger sina argument till försvar och förakt – depravering eller subliminalt utforskande? Osedligheterna röjs efter hand, men på scen knappt ett uns av fysisk beröring.
Madame de Montreuil (Marie Göranzon) har överlämnat sin dotter till de Sade för rojalistiska förmåner. Den omoraliska grevinnan de Saint Fond (Livia Millhagen) genomskådar hennes hyckleri. Markisinnan (Maria Bonnevie) å sin sida slår ifrån sig med översinnliga liknelser, som för ett högre syfte. När hon understryker att Alphonse – det är minsann hon – blir effekten lätt parodisk, som talade markisinnan om och för hela publiken och alla i dag, mot censur, för yttrandefrihet.
Det plakatmässiga draget av reducering vägs dock upp väl genom den sista aktens dunkel. Bastiljen har stormats, koaffyrerna och dekolletagen sjunkit. Från taket i den tidigare så vackra salongen ångar väta och gör fuktskador i golvet. Det lastbara kan plötsligt vara en dygd. Folkets strävan efter jämlikhet tar tillfälligt udden av aristokratins fåfängligaste kval – men knappast frågan om makarna de Sades mysterium, och den om maktbalans generellt.
Det är en parant ensemble som mönstras, i hög grad in character: Millhagens lite släpiga, otvungna auktoritet, Göranzon med sedvanlig syrlighet och inte minst Bonnevies klarhet som hand i handske med markisinnans upphöjda språkbruk. Det är lite safe men samtidigt en mycket vacker och värdig återinvigning av de stora dramernas tid på Elverket.
Regissören betonar den sköra linjen mellan privat och politiskt, här ytterst märkt av folkets resning. Det är väl det enda som, mot bakgrund av dagens resignation, gör Mishimas evigt aktuella drama en smula daterat.