Det går inte att komma ifrån att "Ronja Rövardotter" är något av det mest sentimentala som Astrid Lingren skrev under sin karriär. Brådmogna överord från elvaåringar i kombination med en gråtmilt gormande rövarhövdning är egentligen mer än en saga klarar av.
Att berättelsen trots allt håller år efter år säger något om Lindgrens geni, och kan nog delvis förklaras med de ljuvligt tjattrande skogsväsen och tjoande rövare som det kryllar av mellan raderna.
På samma sätt är det just de komiska inslagen och det kroppsligt kollektiva som fungerar i Stockholms stadsteaters uppsättning om rövarbarnen som vägrar sitt blodiga arv. Misa Lommi (Ronja) och Björn Elgerd (Birk) kämpar väl med den träiga dialogen, men replikleveransen förblir ansträngd. Det gäller egentligen samtliga talroller, utom möjligen Carl-Åke Eriksson, som förvaltar Skalle-Pers slagfärdigheter med stor humor.
Men regissören Ronny Danielsson hade med fördel kunnat skära i det känslosamma, släppt det redovisande och låtit scenbilder och koreografi tala för sig själva. Stundtals är det nämligen spektakulärt, inte minst är Martin Chocholouseks Thunderdome-scenografi smått magnifik.
Så blir också våra två skogsbarn som mest magiska när de låter rörelsen tala och bara rusar över skog och mark, brottas med älvens vatten eller dumdristigt aktar sig för att trilla i helvetesgapet.
Slutgiltigt är det dock rumpnissarna – här inspirerade av Commedia dell'arte-figuren Pagliaccio – som stjäl showen, med sina oemotståndligt virvlande dumheter.