Seluah Alsaati står redan på scenen när publiken börjar släppas in. Hon flyttar runt på de två spotlightsen som står på den annars helt tomma scenen. Det är tydligt att det vi kommer att få se är hennes historia, och på scenen är det hon som bestämmer. ”Inte din baby” är en tre kvart lång monolog med smakprover ur Seluahs självbetitlade EP där hon berättar dråpliga anekdoter ur sitt dejtingliv. Tre kriterier har hon för att en kille ska vara något att ha: social kompetens – det vill säga ha förmågan att ställa två frågor som följer varandra för att visa intresse. Därefter ska han vara intelligent och veta hur han tillfredsställer en kvinna sexuellt. Det är lätt att i teorin kräva respekt av en kille, men det är också lätt att göra vissa eftergifter, om inte bara för att undvika obehagliga situationer – som när till exempel någon försöker tjata till sig analsex.
LÄS MER: Seluah Alsaati: Kräv att bli behandlad med respekt
Den stora murbräckan mot de satta gränserna är dock förälskelsen. Seluah berättar om den stora kärleken Nabil som tycks uppfylla alla tre kriterierna. Tills han visar sig vara kontrollerande, manipulativ och svartsjuk, men då är det för sent. Kärleken har blivit som en drog, och Seluah börjar anpassa sig för att inte väcka hans ilska.
Det som är så slående med den här berättelsen är hur välbekant den är. Vi kan alla känna igen varningssignalerna hos en partner som misshandlar psykiskt för vi har alla råkat ut för honom personligen eller via en väninna eller någon annan närstående. Anklagelserna om otrohet, som självfallet visar sig vara rena projektioner, det hetsiga humöret och förmågan att ge skuldkänslor för saker som inte ens har hänt. Det här är ingenting som är unikt för relationer bland ungdomar, vilken tycks vara målgruppen för föreställningen, utan det drabbar alla åldrar.
Seluah Alsaati rör sig med en boxares fotarbete över det nakna scenrummet. Det är dynamiskt framfört, med en röst som växlar mellan det sårbart sköra som tangerar spoken word-poesi och ren power i rapnumren. Jag hade önskat att Affe Ashkar i sina regianvisningar hade låtit Seluah vara mer stilla på scenen – texten är så pass stark att den med lätthet hade kunnat fylla det enorma scenrummet som Stadsteaterns lilla scen är när det inte finns någon scenografi.
Som ett inlägg i autofiktiondebatten kan man ur den här föreställningen utläsa hur allmängiltiga vissa berättelser har förmågan att vara. Autenticiteten hos erfarenheterna ligger inte på de anspråk författarjaget gör, utan på vad läsaren eller åskådaren upplever.