När Lucy Pitman-Wallace nu regisserat Pygmalion på Uppsala stadsteaters stora scen har hon, till skillnad från vad Margareta Garpe gjorde på Dramaten 2010, valt att låta pjäsen utspela sig i den tid då den skrevs, i Londons 1910-tal.
Det fungerar bra.
Den socialistiske dramatikern George Bernard Shaws lika ironiska som samhällskritiska stycke behöver nämligen inte någon uppdaterad samtidsdräkt för att övertyga om sin aktualitet. Första gången det sattes upp var i Wien för precis hundra år sedan, och ännu är diskussionen kring kön, klass och, inte minst, språket som social markör och maktmedel i högsta grad relevant.
Ja, den är närmast dagsaktuell i ett Sverige som ekonomiskt och socialt slits itu, där kvinnoföraktets fortlevnad avslöjats av kommentarsfälten, där klassbegreppet gjort comeback i det offentliga samtalet och där ungdomars sjunkande läsförmåga och språkliga kompetens väcker oro för ökad segregering.
Det finns ytterligare en aspekt av vår tid som ger pjäsen en nästan uppfordrande ton när man ser den i dag: kritiken mot synen på människan som en vara som måste anpassas till den sociala och ekonomiska marknad hon är underkastad. Pygmalion handlar om den fattiga blomsterflickan Eliza (Linda Kulle) som övertalar fonetikprofessorn Higgins (Aksel Morisse) om att förvandla henne till en societetsdam. Den avslöjande dialekten elimineras, hållningen rätas upp och formuleringarna slipas.
Men vad blir kvar av henne efter förvandlingen? Vad vinner hon? Och vad går förlorat?
Jag är glad för att Pittman-Wallace låter pjäsen behålla sin kritiska dimension. De senaste åren har jag stört mig på hur flera uppsättningar av en annan radikal dramatiker, Bertolt Brecht, underskattat publiken och gjort uddlös flamskavalkad av hans pjäser. Visst håller också Pittman-Wallace humöret uppe, men här ställer sig humorn sällan i vägen för vidare reflektioner.
Linda Kulle gör en på det hela taget övertygande insats som Eliza. Det är ingen enkel uppgift, särskilt när förvandlingen från underklasskvinna till societetsdam obegripligt nog inte får någon draghjälp av ett tydligt dialektskifte. Även Aksel Morisse lyckas väcka liv i sin rollkaraktär. Professor Higgins är här ovanligt spattig, tafatt och barnslig – vilket förstärker såväl det komiska som det osympatiska i hans utbrott.
Tack och lov slipper vi det mesta av den romantiska dragningskraften mellan de båda huvudpersonerna. Ni som framför er ser musikalen My fair lady ¬¬ – som bygger på Bernard Shaws text men skiljer sig från den i några viktiga avseende – måste tänka om. Här är det den samhälleliga ordningens spänning, makt kontra maktlöshet, som binder dem samman.