En filosofisk inriktning som oförtjänt hamnat i skymundan idag, men som skulle göra vår samtid mycket gott om den återupptäcktes, är teleologin. En tankeströmning, främst förknippad med Aristoteles, som tolkar verkligheten utifrån ändamål, på grekiska telos. Allting, inklusive människan, har en riktning, ett mål som det rör sig mot. En människas identitet förhåller sig alltid till ett mål. Människan blir person och på djupet sig själv i strävandet mot detta mål. Eller för att ge ett ’målande’ exempel: en målare är mest sig själv, når sitt mål, när hon målar.
Det är lätt att se Uppsala Fria Teaters uppsättning om Vincent van Gogh mot en sådan teleologisk bakgrund. I början av föreställningen säger van Gogh, porträttlikt gestaltad av Mats Tielman Lindberg, att han upplever att det finns ett tydligt ändamål med hans liv. Han bär inom sig den stora konstnärens potential, som pockar på att förverkligas. Och när han skapar sin konst säger han gång på gång: det är när jag målar som jag verkligen lever. Det är ju då han uppfyller sitt livs telos.
I slutet av föreställningen, när han förvisso till viss del uppnått sitt mål (han har skapat stor konst) men inte fått något som helst erkännande för detta, då utbrister han: Jag vill ju bara vara till nytta! Häri ligger föreställningens tragiska kärna: en människa som oförväget rör sig mot sitt mål, men som ändå går under.
Allt detta gestaltas enkelt men vackert i uppsättningen på Köttinspektionen. Regissören Andrea Geurtsen har tillsammans med skådespelaren Mats Tielman Lindberg skrivit manuset som bygger på van Goghs brev till brodern Theo. Vi följer konstnären genom de olika faserna i hans kreativa liv – i Paris, i Arles, på sanatoriet och in i den psykiska sjukdomen och den alltmer uppluckrade verkligheten. Ända fram till det tragiska slutet.
Föreställningen består av små pregnanta monolog-scener, inramade av koreografiska mellanspel där ett antal statister, tillsammans med den visuellt tilltalande scenbilden, levandegör bitar av van Goghs välkända motivvärld. Stjärnhimlen, solrosorna, de arbetande och vilande bönderna; allting finns med. En stor del av uppsättningen hålls givetvis upp av Mats Tielman Lindberg, som gör ett ömsint och kärleksfullt porträtt av den plågade konstnären. En gestaltning som trots det tragiska ödet ändå känns förvånansvärt ljus. Han har lyckats undvika den utnötta klichébilden och kommit åt människan bakom. Sympatiskt och snyggt.
Sammanfattningsvis: en föreställning som når sitt mål, uppfyller sitt telos.