Det är lätt att se lockelsen i projektet: Fritz Langs expressionistiska tjugotalsdystopi "Metropolis", med manus av Thea Von Harbou, för första gången som regelrätt teater.
I Metropolis lever klasserna strikt åtskilda – där uppe uttråkade i sval trenchcoatestetik, under jord förslavade i svart latex. Arbetet är ändlöst, men samtidigt diffust, meningslöst och utan värde; det är närmast mytologiskt, som biblisk fångenskap i Egypten eller Babylon. En drabbande bild av arbetets förnedring, där människor reduceras till numrerad föda för hungriga maskiner.
"Metropolis" har beskrivits som en förutsättning för filmer som Blade runner och Matrix, och nu lånar teatern tillbaka, när sifferkoderna rullar över scenens fond. Rent visuellt är det alldeles fenomenalt, med Lars Östberghs avskalat storslagna scenografi, Bente Rolandsdotters betydelsetunga kostymer och inte minst ljusbilden, signerad Sutoda. Det är en upplevelse att se deras apokalyptiska regnväder slå mot scenen, men det räcker tyvärr inte för att "Metropolis" ska fungera som teater.
Spelet är nämligen ojämnt, och stundtals plågsamt otätt. Det gäller inte minst i andra aktens funktionsdialog och klumpiga förflyttningar där skickliga skådespelare som Robert Fux och Albin Flinkas står närmast handfallna. Däremot är Liv Mjönes klart sevärd i dubbelrollen som madonnalik aktivistledare (för ett arbetarkollektiv som kan ha inspirerat till den hippiebetonade dårsekten i Karin Boyes "Kallocain") och gruvlig maskin-människa med onda avsikter. I henne bär det, hela vägen.