Historisk relief möter publiken i Dramatens version av ”Den fjättrade Prometheus”. Lotta Tejles inkännande körledare berättar att hon finns där för att guida genom föreställningen – först i en prolog om försvunna papyrosrullar och de som faktiskt kunnat bevaras i 2 500 år – främst med avsikt på de åskådare som har sin bildning framför sig, unga som vuxna.
Efter denna avslappnade muntration kommer så en kraftmätning som får flera i publiken att svindla rent fysiskt. Genom en avancerad repanordning, som skådespelarna bemästrar själva, firas Torkel Petterssons Prometheus, med luva över huvudet, tre meter upp i luften på toppen av en träpåle. Där får han stå, likt Jesus, på en platta inte mycket större än hans bara fötter.
Publiken håller andan när Prometheus, nyckfull som han är, måttar plötsliga utfall, repliker och operor i alla riktningar. Så blir han stående bojad genom nästan hela pjäsen. Inför smeden Hefaistos (Hans Klinga) och dennes bägge barnbarn Makt (Elin Klinga) och Våld (Anna Björk) försvarar han avmätt sitt uppror mot Zeus, som först började med att han räddade människorna från Hades och gav dem inte bara elden utan också konsten, vilket lär ha gjort dessa dödliga till självständiga individer – ett allvarligt brott i despotens ögon.
Aischylos stycke är annars en stillsam tilldragelse. Små sång- och dansnummer ackompanjerade av Schubert och ett självspelande piano varvas här med mytologiska illustrationer genom tennsoldater uppställda på grå moln som först bildat änglalik fond. Det är rätt fyndigt även om den vackra texten ibland skyms av de musikaliska utvikningarna.
Prometheus går i dialog med en flicka vid namn Io. Som så många andra kvinnor har hon fallit offer för Zeus promiskuösa framfart. Anna Björk gör henne med fördragsamhet, blid över ödets lott, inte olik Prometheus, men till skillnad från honom inte fjättrad utan i exil, jagad runt världen.
Är denne Prometheus en förtänksam altruist eller en lömsk uppviglare? Torkel Petterssons tolkning utesluter inget, men framför allt tycks han likgiltig inför omgivningens dom, viss i sin kunskap. Pettersson är också mer självklar i sin roll och sin sång än ensemblens övriga.
Om Mattias Anderssons version av Dostojevskijs Idioten, som hade premiär på Dramaten häromdagen, spelade ut godhetens passerade bäst-före-datum mot en spretig samtidsfond, så är ”Den fjättrade Prometheus” här dess raka motsats. Nedtonad men välavvägd avstår regissören från att förankra stycket i vår tid. Bilden av en envåldshärskare och dess avvikare tycks ändå tala sitt klarspråk: oavsett godhet eller illojalitet så är de lika illa och bestraffas, nu som då, med samma mynt.