En sluttande scen, byggd av sönderklippta bildäck böljar under ensemblen. Som marken under den som plötsligt förlorat allt.
Plågad skriksång till dissonant, skrapigt komp. Som ett dunkande blodomlopp i öronen.
Roland Schimmelpfennings "Det flygande barnet" ("Das Fliegende Kind") hade urpremiär 2012 i Wien, och spelas nu för första gången i Sverige, på Orionteatern i Stockholm.
En familj ska fira St Martinsdagen, med barnkörer och marsch av lanternor genom staden, när något går för evigt fel. Blott en kort referens till tv-tornet vid Alexanderplatz avslöjar var vi befinner oss, det här är den namnlösa människans gemensamma historia om att falla handlöst genom luften. Här finns drag av Stig Dagermans trafiksäkerhetsnovell "Att döda ett barn" från 1948, och det gäller såväl intrigens uppbyggnad som i det språkliga tilltalet, där livet läggs fram i presens dåtid, nutid och framtid.
Skådespelarna Vanna Rosenberg och Gustaf Hammarsten delar scenen med David Sandström från Refused och jazzsångerskan Mariam Wallentin. En helt lysande kvartett, och Wallentin därtill med en sällsamt böjlig röst, som rör sig från spröd diskant till våldsamt torndön. Mycket är, vad ska vi kalla det, Schimmelpfennigskt, där skådespelare och musiker kommenterar skeendet medan det pågår, och explicit läser ut scenanvisningar, som "kort paus".
Kronologin är upplöst och skapar en suggestivt oroande stämning av att vara vilse i tiden; inte alls olik känslan av förtärande sorg. Det är också den anarkistiska dramaturgin som i delar gör detta till en rent makalös upplevelse. Så blir också upplösningen svagare, när gruvliga sanningar om vem som har befunnit sig var och när plötsligt ska vecklas ut. Och man önskar att Schimmelpfennig hade vågat vila i det assymmetriska och mänskligt outtalade istället för att rusa till det antika dramats trygga piruetter.