En dramatiker, en text, en skådespelare och en publik, men inga repetitioner och ingen regi. Skådespelaren har fått ett par enkla anvisningar – att ta reda på så lite som möjligt om föreställningen han eller hon ska vara med i (helst inget alls) och att förbereda en djurimitation. Uppsala Stadsteater i samarbete med Reginateatern har deltagit i ett teaterupprop som har samlat ett tjugotal länder som under en kväll ska livesända den iranske dramatikerns Nassim Solemainpour enaktare ”Vit kanin röd kanin” inom dessa ramar. I Uppsalas version är det Jonas Österberg Nilsson som fått uppdraget att utföra denna reading som rubbar på vår förförståelse om teaterns väsen.
För utan regi och receptioner, är det inte bara text då? Frågan om teaterns väsen har även varit högaktuell under det senaste årets globala teaterlocksdown. Är teater teater om produktionerna sker online på olika videokonferensappar? Är det ”på riktigt” när teatrarna streamar inspelningar och inte liveföreställningar på sina medieplattformar? Det förgängliga mötet som uppstår mellan ensemble och publik som är unikt för varje enskild föreställning brukar ju också ses som central i teaterns fenomenologi. Om förgängligheten är det mest kännetecknande för teatern så uppfyller ”Vit kanin röd kanin” det fast på steroider. Efter att en skådespelare har gjort föreställningen en gång är han eller hon förbrukad för alltid. Det i sig är ganska brutalt, men likväl i samstämmighet med pjäsens existentiella teman.
Soleimanpour skrev texten under en tid då han var förbjuden att lämna sitt hemland och gör teatern till en parabel för individens agens i ett sammanhang som kan tyckas låst. Via sitt manus pratar Solemainpour både till skådespelaren och genom skådespelaren och upplöser därmed gränserna för subjektet – såväl sitt som dramatiker men även skådespelarens. Det är en vindlande övning där texten öppnar en oändlighet av ryska dockor med nya insikter och återvändsgränder. Publiken, i denna coronaversion blott sju man stark på plats på Reginateatern, är därutöver delaktiga aktörer.
När jag ser föreställningen kan jag inte låta bli att associera till ljudboksdebatten. Litteraturen är hotad, menar man, när människor lyssnar på böcker istället för läser dem. Pyttsan, texter kommer att överleva oss alla. Allt snack om essens är därmed oväsentlig.