För bara ett par veckor sedan befann jag mig på Broadway. En värld och en teatertradition fjärran från våra svenska institutionsteatrar. Där, på Broadway, har Neil Simon en teater uppkallad efter sig. Här, i Sverige, är det inte många utanför teatervärlden som ens känner till hans namn. Visst har hans komedier, och även några av hans dramatiska pjäser, spelats i Sverige. Bland annat Dramaten gav ett par av hans pjäser i början på 1990-talet. Men Neil Simon har ändå förblivit en dramatiker i första hand angelägen för Broadwaypubliken.
När ridån går upp på premiären av Edward af Silléns uppsättning av Neil Simons ”Skvaller” på Uppsala Stadsteater på lördagskvällen, känns det för ett ögonblick som om jag är tillbaka i New York. Nina Franssons scenografi skulle kunna vara en flådig våning på Upper East Side, men föreställer i själva verket borgmästarens luxuösa vardagsrum. Hit anländer ett antal av stadens mer välbärgade par. Det vankas nämligen middagsbjudning. Kruxet är bara att värden, borgmästaren själv, ligger blodig på sitt rum med ett hål i ena örsnibben. Ett misslyckat självmordsförsök, vad det verkar. Värdinnan är det ingen som vet var hon är. Detta blir upptakten till en fars av klassiskt snitt, med lögner och intriger lika invecklade som löjliga.
Fars handlar kanske mer än någon annan teaterform om musikalitet. Om inte tonträff, melodi, rytm och tajming sitter som det ska blir det lätt en ganska pinsam kakafoni av det hela. Lycktigvis har Stadsteatern här samlat ihop en musikalisk ensemble som åtminstone i första akten får denna allt annat än subtila text att svänga. Före paus är det stundtals riktigt roligt och en alltmer hysterisk stämning byggs skickligt och successivt upp. En stämning som väl i andra akten är tänkt att brisera, men som aldrig riktigt gör det. Här blir tonen och tajmingen mer skrikig än lyhörd. Synd på en så fin uppbyggnad.
Tråkigt lär dock ingen ha som väljer att se ”Skvaller”. Ändå kan jag personligen känna att det ofta finns drag av utklädnad och förställning när institutionsteatrarna ska göra fars eller musikal. Jag har inget emot underhållning, inte heller när den råkar vara offentligt finansierad. Men Broadway är trots allt bäst på Broadway. Och institutionsteatern bäst när den är sig själv.