Zarah mellan yta och kärna

Att konstnärligt gestalta och återskapa historiska personers levnad,karaktär och samtid är alltid en utmaning. I synnerhet om det historiska avståndet är ringa, och i all synnerhet om personerna i fråga varit och är kontroversiella. På operaområdet - där man kanske har större möjligheter än inom andra konstarter att vara nyanserad, mångtydig och djuplodande - finns flera lyckade exempel härpå, från senare tid kanske främst Philip Glass Nixon in China. Folkoperans avgående chef och mångårige primus motor Claes Fellbom, som nu dristigt för upp Zarah Leander på hemmascenen på Hornsgatan, hade för ett antal år sedan en sällan skådad succé i genren med operan Marie Antoinette till Daniel Börtz' musik. Nu är Zarah både närmare i tiden och mera kontroversiell: operan behandlar Die Leanders verksamhet som Hitlertysklands galjonsfigur som sångerska och skådespelerska.

Den närliggande problematiken med konst och politik berördes nyligen när svensk tv nyligen visade Stellan Skarsgård som dirigenten Wilhelm Furtwängler i filmen Taking sides. När blir man medlöpare, hur långt är man beredd att låta sig utnyttjas, när går man i exil och när och varför väljer man att stanna kvar? Personliga bevekelsegrunder kolliderar lätt med djupare övertygelser, men det moraliska dilemmat är aldrig lätt. Utan alltför stora likheter i övrigt lät sig såväl Dr Furtwängler som Die Leander onekligen utnyttjas för att till sist hamna i onåd och efter kriget en tid försättas i karantän. Samma samvetsfrågor och öden har naturligtvis drabbat även sovjetiska konstnärer, där diskussionerna kring Sjostakovitj är legio. I diktaturer begär vi ofta det orimliga av konstnärer, i synnerhet med facit i backspegeln. Icke desto mindre är den psykologiska utmaningen att skildra processserna stor.

Folkperans med stor spänning och av uppenbart många galapettrar - Zarah Leander är ännu i dag en ikon för de mest skiftande kategorier - emotsedda föreställning är utan tvekan ett mycket seriöst försök att nyanserat närma sig ämnet. Claes Fellboms libretto fungerar väl och övertygar mer än vissa av hans tidigare texter, och Anders Nilssons musik är både tillgänglig och engagerande. Primadonnan Ulrika Tenstam är i sitt esse och får tillfälle att utnyttja hela sitt imponerande vokala register med en djup alt som utan svårighet matchar festföremålets - Zarah Leander skulle för övrigt i år fyllt hundra år. Också Tenstams sceniska framställning övertygar, det nog så komplicerade spelet mellan yta och kärna, mellan personliga känslor och förväntat beteende genomlyser tolkningen inte bara i inövade gester.

Bland övriga medverkande märks framför allt Henrik Holmberg som den vesslelike men inställsamt charmige propagandaministern Goebbels, en av de största och svåraste rollerna att gestalta. Även här når Fellbom djupare i psykologiserande person- och bakgrundsteckning än man normalt kan ta för givet, något som för övrigt särskilt gäller också Olle Perssons gripande tolkning av filmskådespelaren och Leanders kollega vid filmbolaget UFA Florian - som vanligt föredömligt textad och gestaltad med viril pondus. Många av bifigurerna ges övertygande scenisk tyngd och lokalfärg: Mikael Axelsson som SA-officeren Horst, Christina Högman som dennes moster - en gemensam studie i barndomstrauma som för tankarna till feministiska teorier om Hitlers barndom. Även Matilda Paulsson som Goebbels utagerande hustru Magda och Madelaine Wiboms intensiva judiska påkläderska Judith Rosenbaum bidrar till det jämna och högklassiga intryck man har av Folkoperans nuvarande ensemble.

Denna gång sitter orkestern som Joakim Unander premiärsöndagen höll i strama tyglar under och bakom de gradänger som utgör spelplats, i praktiken osynlig men med god hörbarhet. Claes Fellbom står själv för regin som väl samverkar med Lars Östberghs distanserat lokalfärgade scenografi och Linus Fellboms ljussättning, därtill sätter Per Sackléns rappa koreografi dynamiska accenter i spelet. Den funktionella scenbilderna anknyter till nationalsocialismens monumentala arkitektur såsom den manifesterades i Hitlers nya rikskansli eller Berlins sportpalats, där nu också Goebbels i operan får göra sina hetsande tal om det totala kriget. Ibland kändes suggestionen kusligt stark.

Vad vill då Fellbom säga med sin Zarah? Av allt att döma inte något avgörande nytt, det mesta vi ser är dramatiseringar av väl kända händelser, ibland fördjupade av psykologiska spekulationer. Den psykologiserande dimensionen utgör komplementet till de pedagogiskt hopfogade scener som nu nästan i tur och ordning kan prickas av i historieböckerna. Även om Zarah Leander står i centrum tappar föreställningen i sin senare del något av personligt fokus och blir en allmän skildring av krigshändelserna, låt vara fördjupade av välmenade bihandlingar och nyanserande komplikationer. Zarah får dock sista ordet och vänder sig direkt till dagens publik: "Medlöpare!? Hahaha... Inte hade jag tid med sånt! Politik intresserar mig inte. Jag är sångerska, ägnar mig åt konst. Har ett osklijaktigt förhållande till publiken. Jag älskar er... Så enkelt är det."

Återstår så Anders Nilssons musik. Nilsson känner vi som en av de nutida tonsättare som har mest att säga, såväl som symfoniker som i mindre sammanhang. I Zarah har han skrivit en effektiv och drivande musik som inte har många transportsträckor och som ibland är avväpnande skön, bland annat i flera monologer. Avsiktligt har han undvikit att citera Leanders schlagers för att i stället skapa pastischer eller egna, ganska likartade varianter, några av dem av sådan kvalitet att de nog kan komma att överleva operan som helhet. Ett fullödigt musikdrama nöjer sig inte med musikalisk illustration utan måste tack vare musiken låta oss höra den undertext som inte utsägs. Må vara att Fellboms raka sätt att berätta inte inbjuder till en alltför djuplodande musikalisk kommentar, men Nilssons musik är god nog, lagom distanserande, dramatisk och i alla avseenden hantverksmässig välskriven.
Det svåra med en opera som Zarah torde vara att få den att efter nyhetens behag bli kvar på repertoaren och i bästa fall också tas upp av utländska scener.

Till sist en eloge för det lika innehållsrika som imponerande genomarbetade programhäftet, i minsta detalj gjort som ett av Vecko-Journalens trettiotalnummer.

Zarah mellan yta och kärna

Som ett ambitiöst och i flera avseenden lyckat försök att sceniskt gestalta ikonen Zarah Leander beskriver Jan Kask Folkoperans föreställning Zarah.