Werre själv i ramphuset

Aftonen inleds med att UJW Big Band Explosion i snabbt tempo gör en resa genom Gershwins musik i ett medley som bådar gott. Med på scenen finns också en stråkensemble som används sporadiskt under konsertens gång. När kvällens huvudperson Ulf Johansson Werre gör entré i grå frack jublar den fullsatta aulan och det blir inte sista gången. Där Werre under tidigare år ställt sig själv i skuggan av sina gäster, har han i år valt att träda fram i rampljuset desto mer. Under kvällen agerar han ciceron, dirigent, pianist och trombonist, därutöver sjunger han. Så här långt är allt väl. När Sylvia Vrethammar gör honom sällskap påbörjas dock en irriterande lovsång till Werres ego som fortsätter kvällen ut. Till och med hans skor får beröm mer än en gång och anledningen till hyllningarna är inte uppenbar. Ja, The Great Gershwin Party är välorganiserat som tillställning sett och trumslagaren Mats Engström gör som vanligt ett bra jobb med att arrangera storbandsmusik. Men här saknas spänning och nerv. Det blir Ikea av alltihop — det är fint och alla delar passar ihop, men det känns också prefabricerat tryggt.Vrethammar mediokerAtt Sylvia Vrethammar är en medioker jazzsångerska och Arne Domnérus återigen visat sig opålitlig och hoppat av en konsert i sista sekund gör inte saken bättre. Ingendera av dessa tu gör genom sin när- respektive frånvaro Werres i grunden lovvärda arrangemang någon tjänst. Universitetsaulans sedvanligt hopplösa akustik ställer till det ytterligare. Men så finns här Sanna Nielsen!Från att vara en rekordung svensktoppsartist har Nielsen med sjumilakliv utvecklats till en suverän sångerska. Att komma från en väsensskild musikstil och börja sjunga jazz är inte lätt, fråga bara Kiri Te Kanawa, men här är en som lyckats.När Nielsen framför balladen Someone to watch over me ryser man av välbehag och The man I love blir i hennes tappning i det närmaste magisk. Där och endast där lyser konserten upp genom att bandet lyhört följer Sanna Nielsens trängtande sång, vars text blir än mer pregnant av att framföras av någon som rent åldersmässigt matchar orden så perfekt.