Vitaliserad klassiker i Wien

Teater:Burgtheater, Wien: Don Carlos av Friedrich Schiller. Regi: Andrea Breth. Scenbild: Martin Zehetgruber, kostym: Françoise Clavel, musik: Bert Wrede, ljuddesign: Alexander Netzger, ljus: Alexander Koppelmann, dramaturgi: Wolfgang Wiens. I rollerna: Sven-­Eric Bechtolf, Johanna Wokalek, Philipp Hauss, Kitty Speiser, Andrea Clausen, Christiane von Poelnitz, Denis Petkovic, Nicholas Ofczarek, Bernd Birkhahn, Cornelius Obonya, Elisabeth Orth m flKlassiker nyligen blott möjliga att granska kritiskt kan överraskande vitaliseras av en lyhörd och djärv regissör. Andrea Breths mästerliga iscensättning på Burgtheater i Wien visar att Schillers Don Carlos (1787) tillhör dessa. Den spanske habsburgaren Filip II:s son, som fått se sin far ta över hans egen tilltänkta gemål, beskrevs av Schiller som en romantisk revolterande Hamlet och fick en uppdiktad vän, den målmedvetne upplysnings­ideologen markis Posa.Det erotiska triangeldramat kompletterades med ett inslag om Flanderns uppror mot Spanien och en vänskapstragedi i en ordrik dramatisk dikt, mindre formfulländad än Schillers sena pjäser. 1500-talets Spa­nien liknar betänkligt Schillers eget Tyskland, i synnerhet Würtemberg.Trädgården i Aranjuez, där första akten utspelas, har på Burgtheater blivit ett kalt scenrum omgivet av draperier av metallamé. En biktfader i svart rock med lila foder söker prinsens förtroende. Av Carlos (Philipp Hauss), som ligger på golvet och kastarbrödkulor, ser vi blott armar och ben. Lysrörsljus strömmar kallt och blått från taket.I nästa scen gör Posa (Denis Petkovic) entré, en ivrig ung man i kort svart hår, blåsvart jacka, svartgrårandig skjorta och blå rock slängd över armen. I handen har han en anteckningsbok och efter en stund tar han fram mineralvattenflaskan ur fickan.Carlos omfamnar honom, hoppar upp och lägger knäna om hans midja. Prinsen är mörkklädd som en rockkonsertbesökare och jackan med dragkedja är av samma modell som studentens på sjunde bänk i salongen.Återhållet kroppsspråkFeodalismens män i dramat, främst hertigen av Alba och Biktfadern, är entydigt lömska. Deras kroppsspråk är återhållet och händerna hålls samman på ryggen. Regissörens problem är hjältarna, de av Schiller själv i hans tolv offentliga brev om dramat idealiserade Carlos och Posa. Inte ens diktaren har något bra svar på frågan varför Posa plötsligt sviker Carlos genom att låta Kung Filip (Sven-Eric Bechtolf) ta del av hans reformidéer, annat än att han älskar mänskligheten mer än den enskilda männi-skan. Strax efter sveket offrar ju Posa sitt eget liv för Carlos.Breth finner en modernare och mer givande tolkning. I en scen i fjärde akt anklagar Drottningen (Johanna Wokalek) Posa för att drivas av sin egen önskan att bli beundrad. Posa ryggar förskräckt tillbaka. Är hans kamp för Flandern blott effekten av hans ärelystnad? Hos Breth representerar de radikala knappast ett bättre samhälle; de drabbas av maktens virus, precis som svartrockarna. Carlos drar pistolen ur fickan vid behov och Posa hotar hovdamen Eboli med en dolk.Ett rött ärr på Posas kind visar att han inte bara är den charmante cocktailminglaren med champagneglaset. I slottets genomskinliga intrig­anpassade labyrinter är alla fångar.Slottet i Madrid, scenrummet för de fyra sista akterna, har blivit ett kalt kontorslandskap, påminnande om en polisstation. Väggarna är ramar av metall med stora glasfönster som både speglar och gör de gestalter som rör sig i bakgrunden tydliga.Slottskonstruktionen är byggd på en vridscen, vilket skapar ytterligare förvirring. Så när som på talrika arkivskåp i metall och kallt rosa stolar saknas andra möbler än dem som just används.Ingen har total överblickAllt kan hända och de elektroniska ljudeffekterna skapar en raffinerad hotmusik. Ödsligt cyklar infantinnan på sin trehjuling i det ena rummet, i nästa rum brinner ett hästkadaver och senare ser vi en kvinna med stora svarta hundar och högar av livlösa.Två intimt samtalande i förgrunden med eller utan kaffekopp iakttas oftast av någon bakom en glasruta och en gång blixtrar en kamera. Alla smider ränker, men ingen har den totala överblicken. Effekten av en handling går aldrig att beräkna. Den som försöker hjälpa någon kan bidra till hans undergång.Nutida tecken blandas med feodala, särskilt vad gäller scenografi och kostymer. Drottningen möter vi först i åtsmitande fotsid grågrön klänning bland sobra hovdamer i en skönhetssalong med fåtöljer och en tv-skärm som visar ett hav med våldsamma vågor. Senare får betjäning vid långa bord beteckna spanskt hovceremoniel och frukter, t ex den apelsin Filip skalar, mänskligt liv.Carlos och Posa spelar romantiskt med retoriska gester som bekräftar orden. Carlos störtar in, kastar sig för Drottningens fötter och kysser hennes händer, vrider sig på golvet, hoppar på stolarna och klagar över att han aldrig blivit älskad. Såväl i kärlek som i vänskap är han som en öppen bok.Givande nygestaltningDet första vi ser Kung Filip göra är att på spanskt 1500-talsmanér förvisa en hovdam. Men som stressad byråkrat med läsglasögon som klagar över sin ensamhet och knappt tror sig vara far till sin dotter vacklar han mellan lägren. Han håller av sin son och tar intryck av Posa. Despoten dekonstrueras till en tvivlare i medelåldern som till sist måste söka stöd i den kuslige svartklädde Storinkvisitorn med gult fårat ansikte (Elisabeth Orth).Särskilt givande är Breths och Wokaleks nygestaltning av Drottningen, som annars brukar tolkas som en dygdig och ståndaktig vestal. Här blir hon som politiskt medveten fransyska bundsförvant till de antifeodala krafterna. Världsvant i åtsittandesvart går hon fram till skåpet och skriver ut en check åt Posa.En röd lysande prick riktas mot Posa innan han träffas av en lönnmördare och segnar ned framför Carlos fötter. Prinsen sörjer hjärtskärande och vill följa honom i döden, medan fadern får lust att ge upp makten. Dramats sista scen med försoningen mellan Carlos och Drottningen har strukits och Breths scenversion slutar med att Filip ber Storinkvisitorn, som berövats möjligheten att efter vederbörlig rättegång låta Posa ljuta döden till Kyrkans ära och nu vill tukta Filip, att ta hand om Carlos.

Teater & musikal2004-10-18 00:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
NULL
Burgtheater, Wien: Don Carlos av Friedrich Schiller. Regi: Andrea Breth. |Don Carlos