En teaterdirektör, spelad av Thomas Roos, med puffbyxor och långa clownskor gör entré på den välkrattade manegen på Orionteatern tillsammans med en levande åsna. Det luktar häst i lokalen. Har vi hamnat på en cirkusföreställning? Delvis, visar det sig.
Bredvid mig i bänkraderna fladdrar flinka händer i teckenspråkskommunikation. Några av skådespelarna i den helt nyskrivna pjäsen ”Venus” är elever från Stockholms dramatiska högskolas teckenspråkiga skådespelarutbildning.
Det är ett spännande stoff hämtat från ett suggestivt 1700-tal som regissören och manusförfattaren Lars Rudolfsson använder sig av. Handlingen utspelas precis innan Gustav III blir kung och den unge prinsen blickar i teleskop hur planeten Venus passerar solen.
Teatersällskapet Du Londel åtnjuter kunglig gunst. Den gåtfulla Anna Eleonora Ekelöf reser runt i byarna vid svensk-norska gränsen. Än utger hon sig för att vara kvinna, än för att vara man. Hon fängslas när hon börjar påstå att hon är prins Gustav.
I en av föreställningens mest belysande ögonblick håller flera myndighetspersoner förhör med henne som blottlägger hennes överlevnadskonst och byten av roller. Men det blir också föreställningens träigaste stund. Förhöret hålls på enbart teckenspråk, textat på fonden bakom. Och när textmaskinen havererar blir det svårt för oss hörande att hänga med.
Det är överlag knepigt att hänga med i den drömspelsartade och fragmentariska handlingen. Den talande och tecknande ensemblen jobbar hårt med att överbrygga kommunikationsgränserna, men det blir inte alltid lyckat. Vem ska man fästa blicken på? Den som pratar verbalt eller den vars tecken översätts?
De helt repliklösa cirkusartisterna gestaltar kungafamiljen, som inte har någon direkt kontakt med skådespelartrupp eller allmogen i pjäsen. Men de har hög precision i djurdressyr och jonglering. Några av föreställningens poetiskt visuella höjdpunkter är de rena cirkusnumren.
Scenografin innehåller konstfullt målade sidstycken à la barockteater, som på Drottningholms slottsteater. Tystnaden (för oss hörande) fylls med vacker musik från tiden eller ljud från tickande ur. Ett par dansnummer är riktigt vackra.
Var och en av de enskilda delarna i föreställningen har sin egna inneboende skönhet och det är mycket att titta på. Men tillsammans, i en gemensam uttrycksflod, blir de knepiga att ta till sig.