”Allt det förgängliga / liknelse spegling. / Här får det skugglika / verklighetsprägling”. Så heter det, i Britt G. Hallqvists översättning, alldeles i slutet av Goethes ”Faust”, när den döde doktorn, trots att han lovat bort sin själ till hin håle, stiger upp mot de himmelska höjderna. Jag vet inte om det är dessa rader som regissören Peter Oskarson, som med denna uppsättning återvänder till Gävle och Gasklockan, utgått ifrån i sin tolkning av Goethes minst sagt omfattande drama. Men just som en skugglik dröm, som för några intensiva teatertimmar får verklighetsprägling, framstår denna mycket ambitiösa föreställning.
Grundhistorien i detta mytiska drama känner de flesta till: Doktor Faust skriver ett kontrakt med djävulen, som här går under namnet Mefistofeles, i vilket den onde lovar visa Faust alla livets fröjder i utbyte mot att den onde får ta hand om doktorns själ på den andra sidan. Inte lika många har sett hela detta spretiga mastodontdrama spelas. Särskilt inte dess på många sätt underliga andra del, som till och med Goethe själv ansåg smått ospelbar. I Gävle får man, trots att det egentligen bara är fragment av den enorma texten som presenteras, ändå en god helhetsbild av pjäsen. Förvånansvärt stort fokus ligger på just den andra delen.
Men framförallt får man här en visuellt överdådig teaterupplevelse. Här har sannerligen inte sparats på något som helst krut. Genom inte mindre än fyra spelplatser, de fantastiska teaterrum som dessa gasklockor är, förs publiken. Mitt i all den fantasifulla prakten (scenografi, ljus och kostym är genomgående mycket imponerande) framstår alltsammans ändå som rotat i ett par av de grundläggande elementen: Vatten och eld. Men även luft, då skådespelarna många gånger bokstavligt talat svävar igenom den.
Genom att dela upp såväl Faust- som Mefistofelesrollen på flera skådespelare framhävs det skugglika ytterligare. Faust blir liksom sin egen skugga. Men utöver detta är det svårt att se någon genomgående och bärande tolkning i föreställningen. Vad är det egentligen man vill lyfta fram, vilka aspekter av Goethes text är det man särskilt vill belysa? Själv finner jag inga svar på de frågorna. Här finns kort sagt lite för mycket yta och lite för lite substans. Mitt i all teaterteknisk ögonfröjd har jag helt enkelt, för att parafrasera dramats förmodligen allra kändaste replik, lite svårt att hitta pudelns kärna.