Handlingen i Macbeth har förlagts till 1970-talets gangstervärld. Männen har tjocka guldkedjor om halsen, stora hårburr och allas byxor är vilt utsvängda. Scenen domineras av en expressionistiskt kantig klippformation. Här utspelas en saga om makt, där våldsspiralen stegras mot nästan allas undergång, ackompanjerad av 70-talssoul.
Senast streetdanskoreografen Benke Rydman var i farten med en klassiker höll han sig inom den egna konstarten dans. Då fick den romantiska baletten "Svansjön" en fräck uppdatering med sex, droger och rock 'n' roll. Nu ger han sig på Shakespeares kanske kortaste och mest våldsamma pjäs, den där en skotsk krigare mördar sig upp mot makten tillsammans med en lika mordisk hustru. Lika bra blir det inte.
Somliga bilder som serveras på scenen är lika genialiska som självklara. Som när Sofia Ledarp som lady Macbeth - att hon kan dansa så bra! - glider nedför den kantiga klippformationen som en orm, samtidigt som hennes makes brevtext med mordiska planer ringlar sig med ljussättningens hjälp längs klipporna. Så lysande smart uttänkt scenisk bild!
Eller när de båda kumpanerna Lennox och Ross, gestaltade av Peter Gardiner och Henrik Norlén, rappar sig genom sin rapportering från slagfältet för kungen Duncan, spelad av Ulf Eklund. Blankvers fungerar utmärkt och blir riktigt kul med rappens struttiga gestik! Fast i ärlighetens namn är det lite svårt att höra precis vad de säger.
Det mörka och ljusa i människors sinnen som dansas fram av en svartvit Harlekinkvartett är också en tydlig och poetisk metafor som får välförtjänta applåder för öppen ridå under premiärkvällen.
Jörgen Thorssons Macbeth växer till sig vad gäller gestaltning efter paus. Men den som dominerar är Sofia Ledarps lady Macbeth. Hennes monolog om "bort stygga fläck" där dans i en blodpöl understryker repliken är den kusligaste tolkning jag någonsin sett av denna scen.
Men har man inte pjäsen klar för sig kan det vara lite svårt att hänga med i svängarna mellan smarta effekter och all strålande dans.
Rent visuellt är Macbeth på Stockholms stadsteater ett hisnande äventyr. Men nästan lika ofta faller föreställningen ned i grumlighet. Pjästexten drunknar i upptåg och snygga scenlösningar. På det sättet är denna Shakespearetolkning besläktad med den senaste "Hamlet" på Uppsala stadsteater. När det kommer till teaterkonstens själva kärna, texten, faller alltså föreställningen på eget grepp.