Då premiären av Dramatens uppsättning av Ett dockhem skjutits upp till en vanlig tisdagsföreställning består stora delar av premiärpubliken av gymnasieelever. Det ska visa sig vara en passande publik för denna texttrogna, om än något komprimerade, instudering. En föreställning vars kanske främsta förtjänst är just att den fungerar utmärkt som en pedagogisk introduktion till Ibsens äktenskapliga utbrytardrama. Här redovisas texten redigt och klart. Men det är också allt. Någon djupare konstnärlig avsikt är svår att skönja. Flera gånger under föreställningen frågar jag mig: varför spelar man detta? Det är inte utan att det märks att föreställningen, med avhoppad regissör, står utan avsändare. Anledningen till att Kjersti Horn i sista stund lämnade produktionen sägs ha varit konstnärliga meningsskiljaktigheter. Men den färdiga föreställningen ger intrycket av att bekymret inte i första hand varit att flera tolkningar inte kunnat mötas. Problemet verkar snarare ha varit bristen på konstnärlig vision.
Nåväl, Dramaten har ändå valt att ta uppsättningen till premiär och det ska hedra dem. För det är trots allt en fungerande föreställning man presenterar. Ibsen är ju alltjämt obesegrad världsmästare i dramaturgiskt pjäsbyggeri och det krävs egentligen inte så mycket mer än att redovisa hans text för att det ska uppstå spänning på scen. Och här finns självfallet också en kompetent ensemble som gör det bästa av situationen.
Julia Dufvenius gör en Nora maskerat skör på utsidan, stark och frihetstörstande på insidan. Erik Ehns Torvald framstår till en början som alltför endimensionell, men får fler nyanser mot slutet då hans förminskande ägandebegär gentemot hustrun hela tiden ligger det fysiska våldet nära. Hannes Meidals Doktor Rank är på samma gång rörande, otäck och rolig när han stelt försöker närma sig Nora. Alla befinner de sig i Jan Lundbergs lätt lutande scenrum, inte sällan fångade i Tobias Leiras och Magnus Petterssons dämpat rosa mysbelysning. Ensemblen sitter längs väggarna, även när de inte är i spel, och betraktar skeendet. För sådant är ju dockhemmet; alltid redo att beskådas.
Som sagt, detta är en pedagogisk uppsättning som koncentrerats till dryga en och en halv timma utan paus. Snabbheten medför dock en del problem, framförallt mot slutet då Nora lämnar lögnen, upphör att vara docka och väljer att bli människa. Denna berömda befrielseakt hastas liksom förbi och får inte riktigt den tyngd, eller den förklaring, som krävs. Det dramatiska crescendot uteblir. Det är synd, för Noras kvinnliga frigörelse ur den familjära livslögnen har något att säga oss även idag, särskilt till dem som oreflekterat vill gå ”upp till kamp för familjen”.
Så jag kan ändå inte låta bli att än en gång jubla åt hur Nora kliver ut ur sitt fängelse, särskilt ett Strindbergsår som detta. För nog föredrar jag en befriad och levande Nora framför en kväst och död Julie.