Vinterresa i textens hägn

Det är inte barnen utan känslorna som håller samman äktenskapet mellan Leontes och Hermione i William Shakespeares skådespel En vintersaga. I den bemärkelsen är detta drama daterat 1611 en mycket modern och nutida pjäs. Som en berättelse om familjerelationer knyter den också an till uppfattningen om det spel om syndabockar och symtombärare som misshälligheter på det nära planet kan utvecklas till. Sonen Mamillius svarar på sönderfallet i hemmet med både sömnproblem och anorexi innan hans liv tar slut.

Det finns alltså starka skäl för Leontes samvetskval och botgöring när han inte bara förlorat sin son, utan också hustrun Hermione försvunnit bortom hans horisont efter den inledande svartsjukescenen där verkligheten går i kras. Dessutom är hans självbild knappast av den stabila sorten. Vad annat kan förklara de djupgående reaktionerna, när hustrun visar vännen Polixenes alltför närgånget intresse. När Etienne Glaser nu sätter upp Shakespeares i författarskapet sent tillkomna drama på Uppsala stadsteaters Stora scen i scenografi av Youlian Tabakov har han dock valt en huvudsakligen texttrogen pjästolkning.

Det har därigenom blivit en de starka känslornas föreställning med Mats Karlsson och Björn Dahlberg som beledsagande musiker. I de tre första akterna hålls förloppet mellan utspelen i tämligen strama tyglar. Efter paus är det betydligt mera lössläppt. Det är också då som folkscenerna vid fårklipparfesten och grovkomiken inbjuder till den ena överdådiga excessen efter den andra. Vintersagans inledning under nollstrecket får en behagligare temperatur i takt med att flera känslor än svartsjukan ges tillfälle att verka.

Men det är den som svarar för den här föreställningens upptakt när Leontes beslutar sig för att låta döda sin barndomsvän och förskjuta hustrun vilka han misstänker för en förbindelse bakom hans egen rygg. Omfattningen av denna till en livskris utvecklade monomani visar Shakespeare med att låta den innehålla inte bara tvivel om faderskapet till de egna barnen utan också en förlorad tillit till och tro på människorna i stort. Så långt tyder allt på att det är en tragedi vi bevittnar och onekligen är det en inledning som utan några stötdämpande krokvägar överrumplar åskådaren. Inte ens den nyfödda dottern får Leontes att ändra ståndpunkt, utan han ger i stället order om att hon skall sättas ut till vilddjuren i skogen. Det är först meddelandet om sonens och Hermiones död och ett budskap från oraklet i Delfi om hustruns oskuld som återför Leontes till verkligheten. Krypande på knäna ut från scenen påbörjar han den mångåriga väg till försoning som får sin upplösning först i pjäsens slut.

Det är kring detta drama som de olika rollerna tar gestalt där Viveca Dahléns resoluta och modiga sanningssägare Paulina väl är den som har den stadigaste verklighetsförankringen. Hon blir på så sätt det sunda förnuftets språkrör i en värld, där makten annars avgör vad som är sanning eller rätt. Gustav Levins sicilianske hovman Camillo är för sin del en maktens smarte genomskådare med utvecklat sinne för den dubbla bokföringens konst i en värld där även lojaliteten och den självutgivande trofastheten är osäkra storheter. Det är det närmaste Etienne Glasers pjäsläsning kommer vår tids verklighet. Göran Engman gör bland annat en härlig karikatyr som domare och Tytte Johnsson en barnflicka med empatin synlig redan utanpå. I rollen som Mamillius alternerar Alexander Borozanov och Tómas Gunnar Stéphanesson.

I pjäsens senare del har Johanna Lazcano Osterman och Henrik Johansson rollerna som det unga kärleksparet Perdita och Florizel. Det är med hjälp av dem Etienne Glaser låter dramat byta stämningsläge och tonart till en uppsluppen och luftig komedi. Crister Olsson, som gör Böhmens kung Polixenes, hittar i maskopi med publiken fram till en fyndig eftertänksam hållning, när det bara är den egna sonen Florizel som inte begriper att fadern redan upptäckt vem denne är trots förklädnaden till herde. Pierre Lindstedt bidrar som klurig fåraherde med eftertryck till att bygga upp kontrasten mellan det förkonstlade hovlivet och glammet kring lantlivets behag. Med Alexander Salzbergers småskurk, gårdfarihandlare och vagant Autolycus får också rappen i all sin otidsenlighet en självklar plats i den till en fjärran medeltid förlagda folkfesten.

Linda Lönnerfeldt är i uppsättningen anförtrodd rollen som Hermione, den av Leontes orättfärdigt misstänka sicilianska drottningen. Trots alla beskyllningar förblir hon tämligen opåverkad och sval i sina vädjanden och sitt tillbakavisande. Desto större utrymme får därigenom Aksel Morisse vars inre känslotumult, paniken närstående tvångstankar och paralyserande skuldkänslor ges många fysiska genomslag. Som studie i en av sina inre demoner driven människas själsliv har det blivit ett porträtt med stort genomslag. Det finns förbindelsetrådar mellan denna rolltolkning och den Hamletgestalt han gjorde för några år sedan. I förhållande till grundtexten givetvis helt i sin ordning. Något särskilt djärvt grepp på en pjäs som inte saknar öppningar till dagens värld, kan det dock knappast sägas vara.

Vinterresa i textens hägn

Uppsala stadsteaters uppsättning av Shakespeares En vintersaga är texttrogen men inte särskilt djärv trots de möjligheter som bjuds, skriver Bo-Ingvar Kollberg.