Vintern kan vara riktigt ond

Kurt Weills vintersaga Silversjön blev tonsättarens sista musikdramatiska verk i Tyskland innan han kort efter premiären flydde till Paris och därefter vidare till USA för att där starta en ny karriär. I det sällan spelade verket från hösten 1932 återspeglas som i en häxkittel den splittrade och utmanade Weimarrepublikens sista månader, dess mångfald och våldsamma politiska och sociala kontraster. Strax före premiären i februari 1933 hade Hitler kommit till makten, snart brann riksdagshuset i Berlin och Weill, mest känd för sitt tidigare Brechtsamarbete med Tolvskillingsoperan, stämplades som jude och kommunist.

Silversjön är också en märklig hybrid: varken opera eller taldrama, stor tragedi men också drastisk komedi. Det är ett socialrealistiskt indignationsdrama med inslag av skräck- och revolutionsopera men också med en djup psykologisk tematik med etiska och moraliska dimensioner kring godhet och ondska, rätt och fel. Musikaliskt samsas operamässiga arior med symfoniskt anlagda partier, baserade på tidstypiskt Weillska idiom i melodik, harmonik och rytmik, därtill med en myckenhet dialog som inte alltid känns nödvändig. Också musikaliskt problematiserade Weill den konservativa tyska traditionen mot 1920-talets öppenhet och expressionism. Några kända nummer hörs ibland separat: lotteriagentens sång med sin udd mot kapitalismens arbetsfria inkomster, Fennimores självbetraktelse och den för nazisterna utmanande sången om Cesars död.

Mångfalden är styckets styrka men också dess svaghet. I den litauiske regissören Oskaras Korsunovas uppsättning på Folkoperan tillkommer också koreografiska för att inte säga akrobatiska inslag. Peter Lundquists scenografi är skenbart enkel och utnyttjar ett slags tornkonstruktion av trappor och avsatser som i dramat också får symbolisk funktion: greppet är inte okänt från Folkoperans tidigare uppsättningar. Orkestern sitter denna gång fullt synlig bland konstruktionerna. Suggestiva filmprojektioner kompletterar den sceniska installationen.

Paradoxalt på operascenen är att en talskådespelare blir bärande i handlingen: som en av dramats huvudpersoner gör Torkel Petersson en alltigenom övertygande insats med stark scenisk närvaro. De dramaturgiska svårigheterna med verket ligger dock i öppen dag, och det är symtomatiskt att de sceniska lösningarna och det individuella skådespeleriet i högre grad fångar uppmärksamheten än handlingen motiverar. Daniel Frank gör vad som rimligen kan göras av styckets egentliga andra huvudperson Severin, otacksam att gestalta som pendang till Peterssons sceniskt mycket vitala Olim, medan andra tenderar att förfalla till karikatyrer. Ulrika Tenstams fru von Luber är litet för raffinerat operamässig i sitt dramatiska utspel medan den flexibla Ulrika Mjörndal känns trovärdig som Fennimore och tar hem många poänger.

Folkoperan satsar med Silversjön än en gång på en repertoar som annars knappast skulle kommit Stockholmspubliken till del, denna gång också på en uppsättning av en spännande regissör som tidigare bland annat arbetat på Stockholms stadsteater och Elverket. Väl värd att ses väcker föreställningen många frågor av tidlös aktualitet utan att därför verkligen beröra. Den avslutande vandringen mot ljuset över den frusna Silversjön och från den besegrade ondskan känns aningen för förutsägbar.

Vintern kan vara riktigt ond

Kurt Weills vintersaga Silversjön är en märklig hybrid: varken opera eller taldrama, både tragedi och komedi. En sevärd föreställning som väcker frågor om rätt och fel, men som inte riktigt berör, finner Jan Kask.