Egentligen är det märkligt att Stig Larssons pjäs “VD” aldrig tidigare satts upp med en kvinna i huvudrollen som den maktfullkomlige och förtryckande chefen som en kväll kommer hem till sin anställda för att få sig ett ligg. Kanske har vi inte kommit dithän förrän nu i vårt jämnställdhetsarbete, för att uttrycka sig med ett visst mått av ironi.
Att det är Helena Bergström som fått axla rollen i Stockholms stadsteaters uppsättning, som hade premiär i fredags, känns dessutom extra roligt med tanke på att hon tidigare spelat den unga förtryckta flickvännen i uruppsättningen 1987. Då som 22-årig scenskolestudent och med Ernst Hugo Järegård som motspelare. En oförglömlig föreställning – mångfacetterad, rolig och samtidigt full av svärta – som blivit själva referenspunkten till pjäsen.
I Stadsteaterns uppsättning har man istället valt att betona humorn. Men genom regidebuterande Edward af Sillén iscensättning och bearbetning av pjäsen, som han valt att göra till fars, så slarvas dessvärre det faktum bort att VD:n byts ut till kvinna.
Att se “VD” borde vara som att få en demonstration i härskarteknikens alla uttryck – här med ingredienser av makt, klass och sexualitet – och det oavsett kön. Bergströms VD är snarare mjölkig, förutsägbar och rent av tafflig och blir mer av en sexuell förlösare för sin anställdas impotente pojkvän. Det känns märkligt.
“VD” är snarare en pjäs som kräver det motsatta; tillbakahållenhet och underdrifter för att få obehaget och svärtan att tränga igenom med sin fulla kraft.
Nej, det är nog inte lätt att vara Helena Bergström denna kväll, även om jag måste tillskriva henne ett stort mått av mod som våga sig på detta projekt. Tyvärr lyckas inte heller hennes medspelare så mycket bättre. Det är en vilsenhet som slår igenom från scenen. Det är som om stadsteaterdebuterande Cecilia Forss, inte riktigt fått klart för sig vilken sorts karaktär hon ska spela och i sin osäkerhet lutat sig tillbaka på sin gamla Ica-Cindy.
Patrik Hont och tyvärr också den annars så duktiga Josefin Ljungman blir tyvärr även de karikatyrer av unga missbrukande och självdestruktiva människor snarare än levande gestalter. Bäst lyckas ändå Anastasios Soulis, den av VD:n förförde pojkvännen som i pjäsens slut, tack vare sin sexuella välgörerska, äntligen är på väg mot sitt klimax. Och pjäsens slutliga antiklimax.