När Kristina Lugn för 20 år sedan började skriva dramatik vid sidan av poesin förhöll sig regissörerna inledningsvis aningen vilsna, hur de skulle hitta en form som kunde härbärgera texten. Hans Klinga var tidigt ute när han 1993 tog sig an Idlaflickorna på Dramaten. Jag minns uppsättningen som ett försök att låta scenspråket illustrera dialogernas innehåll. Det gav en föreställning med en hel del plats åt vad pjäsen äger av konfrontationer, konflikter, oläkta sår, längtan och sorg av tidigt datum. Med de två garvade aktörerna Sif Ruud och Birgitta Valberg i rollerna fick också livsvisdomen stort utrymme. Även om färdriktningen, en absurd fars, aldrig släpptes ur sikte.
Sedan dess har Kristina Lugn funnit sin givna plats i svenskt teaterliv. Det betyder också att kunskapen ökat om hur rikedomen i hennes pjäser bäst tas tillvara. Det märks när Nationalscenen nu åter har samma pjäs på repertoaren. Och detta trots att både idéklimat och synen på de sociala frågorna i samhället förändrats. Det är knappast med hjälp av dagens beteendepsykologiska modeller publiken kommer de här människorna nära. Kristina Lugn skriver i samma analytiska tradition som Lars Norén. När de bägge personerna i pjäsen famlar efter fotfäste i tillvaron, kommer hela arsenalen av jagförsvar till användning. Alltifrån rationalisering och bortträngning till projektioner och dubbla budskap.
Förra gången var det betydligt hårdare tag då de två rollerna, Barbro och Lillemor, möttes. När regissören Vibeke Bjelke nu låter dem åter ta plats på scenen passar föreställningen väl in bland den försonligare dramatik som flutit ur Lugns penna under senare år. Och det har inte bara att göra med att Stina och Ylva Ekblad till skillnad från sina föregångare inte är några 70-plussare, färdiga att upprätta bokslut med sina liv. I uppsättningen på Dramaten med premiär i lördags kväll är perspektivet i stället många gånger ett barns. Det är ett barns behov och känslor som ställs i förgrunden. Och de bollar som förekommer, som de en gång gjorde i Ernst Idlas namnkunniga uppvisningstrupp i bollgymnastik, blir här inte så lite en sinnebild för den lekfullhet med vilken regissören och hennes skådespelare skridit till verket.
Mer än något annat har Vibeke Bjelke lyssnat till allt vad Kristina Lugns poesi äger av oefterhärmlig verbal ymnighet, av ordlekar och språkliga saltomortaler. De båda skådespelarna blir lika mycket systrar och kanske tvillingar som två sidor hos en och samma människa. De speglar och kompletterar varandra, de prövar olika kvinno- och modersroller, de undersöker farorna som är förknippade med allt vad närhet heter i denna skickligt uttänkta och genomförda föreställning. Mot slutet mörknar den milda tonen och man tycker sig bevittna ett drama om de stora livsfrågorna och med en existentiell räckvidd där för en stund dödsmotivet tar över. Ylva Ekblad och Stina Ekblad visar med eftertryck vilket överdåd det går att utvinna ur Kristina Lugns poesi, när den som här är anförtrodd två framstående scenkonstnärer.