Vildvuxen historia med spelglädje

Ett 60-tal personer har planerat, snickrat, sytt, skrivit, skrattat och övat tillsammans i nästan ett år inför premiären av X ett spex utan Y. Och det märks tydligt att ensemblen är väl förberedd. Replikerna sitter som berget och aktörerna förefaller trygga och avslappnade.Den berättelse de har till uppgift att förmedla är dock inte enkel. I grunden handlar det om ett matriarkat på Kuba som vill ta över världen. Men handlingen ger sig ofta in på galna stickspår och publiken får bekanta sig med såväl korkade utomjordingar som fåniga mimare.Faktum är att sketcherna ibland är så löst sammanfogade att åskådaren riskerar att tappa tråden. Humorn består, som brukligt är i spexsammanhang, också till stor del av medvetet usla ordvitsar. Ibland staplas dessa på varandra intill utmattningens gräns. Till manusförfattarnas försvar ska dock sägas att nödrimmen är osedvanligt få i X ett spex utan Y. Dessutom har man tagit vara på de olika skådespelarnas olika talanger på ett bra sätt. Den oförställda glädje som ensemblen uppvisar har en vitaliserande effekt på publiken, som inte är sen att ropa "Omstart!" i tid och otid. Faktum är att det var länge sedan jag såg en sådan fruktsam och uppsluppen interaktion mellan skådespelare och publik i spexsammanhang.X ett spex utan Y bjuder på flera genomarbetade sång- och dansnummer som får det att koka av entusiasm på Skandiascenen. Allra bäst är en välkoreograferad slagsmålscen à la Matrix där till och med slow motion-sekvenserna är med. Teknologernas version av Eddy Grants Gimme hope, Joanna och Lady Marmelade från Moulin Rouge är det också ett sanslöst tryck i.Tyvärr får dock den mångsidiga och välljudande orkestern vila lite för mycket. Med fler musikaliska inslag hade de värsta longörerna kunnat undvikas - för det här är ett riktigt långt spex. Premiärvisningen klockade in på tre timmar och 35 minuter inklusive paus och omstarter. Står man bara ut med teknologskämt som "det är bättre med en hel ledare än en halvledare" och inte räds lite träsmak, är det här dock väl investerad tid. Inte minst så får man lön för mödan i finalnumret, då hela ensemblen exploderar i en hejdlöst medryckande version av Elvis Viva Las Vegas.