Viktigt om en mansroll som farit vilse

Att coacha ett ishockeylag är med vår tids mått mätt nog det manligaste som finns. Förr i världen kunde det hända att även militärer och piloter fick många poäng. Nu är det snarare mest förvirring som gäller. Förebildliga karlar växer inte på trä'n.Mitt i detta korsdrag befinner sig Kristian och Tobias i Greta Sundbergs pjäs Var man, som i dagarna haft premiär på Dramatens scen Lejonkulan. Det här är en pjäs om ungdomar och nazism. Men i Agneta Ehrensvärds regi därutöver i hög grad en föreställning som tar spänntag på en mansroll som far iväg och slinter i ett samhälle, där familjerna utöver barnen består av en enda vuxen.Om den här pjäsen rymmer en överallt skönjbar stämton, är det saknaden efter den frånvarande pappan. I den mån han över huvud taget funnits med i bilden, vilket inte alls är säkert, har han antingen skaffat sig en ny familj och nya barn. Eller också är han död även i fysisk mening. Det betyder inte att uppsättningen rymmer någon anklagelse mot den kvarvarande mamman eller farfar och farmor i dennas ställe.Nazismens lockelserSnarare är det just pojkars behov av sin biologiska pappa, utan finstilta förbehåll, bortförklaringar eller förmildrande omständigheter som slås fast. Punkt. Slut.Pjäsen sätter in tomheten och saknaden efter en sådan föräldrafigur i ett närmast ideologiskt sammanhang. I det här fallet handlar det om nazismens lockelser att träda in i en pappas ställe. Och vad som attraherar pjäsens bägge pojkar är den perverterade manlighetsdyrkan som ryms i den våldsfixering som denna ideologi äger. Steget därifrån till ren kriminalitet brukar heller inte vara särskilt långt. Även om Greta Sundberg därmed kanske inte har löst hela problemet med politisk extremism, får hon ändå sägas vara någonting viktigt på spåren. Liknande tankar framfördes f ö redan under de beryktade 68-åren. Men då var det i huvudsak föräldraupproret som stod i fokus. Den här gången är situationen allvarligare. Nynazismen är knappast någon medelklassföreteelse.Så framställs den heller inte i Dramatens nya föreställning. Här riktas blickarna i stället mot tre ungdomar i senare tonåren, förutom de båda pojkarna också en flicka, som kommit på kant med både sig själva och med samhället. Flickan i pjäsen heter Sanna och hennes sorg efter pappans död har gjort henne till lite av en outsider, som söker sig till det udda, hamnat utanför, skriver dikter och längtar bort.Av pojkarna har den helt föräldralöse Tobias tidigt blivit lämnad åt sitt eget öde. Medan människorna svikit honom söker han den tröst som en trofast hund kan ge. Därför blir han också ett lätt byte, när nazisterna är de enda som ger honom uppmuntran, värme och gemenskap. Samtidigt är han ett exempel som hämtat ur handboken på hur den svage försöker hitta någon ännu svagare att ge sig på. Den kanske allra vanligaste mekanismen när det handlar om rasism.Besvikelse och sorgLättare att identifiera sig med, åtminstone för den unga manliga delen av publiken, är i så fall Kristian som söker kontakt med sin pappa men hela tiden blir avvisad. Här är det dessutom frågan om en jagbild, som innehåller såväl en hel del självförakt som känslor av att vara oälskad. Tillsammans med oceaner av besvikelse och sorg. Varför han under sådana villkor gör nazismens värderingar till sina egna, är väl mest en tillfällighet. Men onekligen får han därmed också betala ett mycket högt pris för den initiation i vuxenlivet och de manlighetsriter som erbjuds.Var man är en pjäs som i hög grad illustrerar det förakt för svaghet som brukar anges som en definition på fascismen. Men därutöver griper den också djupt in i samhällsdebatten när den kartlägger samspelet mellan föräldrar och barn. Och alla riskerna därvidlag, att ideologierna tar över när föräldrarna abdikerat. De som kommer till korta i detta avseende i föreställningen är My Holmsten som mamma till Kristian och Pierre Wilkner som dennes pappa.I den mån de är några offer eller bär någon skuld är de mest av allt produkter av en samhällsordning. Det är snarare den som skall ställas till svars. Så till vida resonerar Greta Sundberg på samma sätt som man gjorde 1968. Om det också i dag onekligen är ett helt annat samhälle som sätts på rättegångsbänken!Emelie Rosenqvist representerar som Sanna med sina små anspråk på livet men stora drömmar vekheten i föreställningen, den som inte har särskilt mycket att sätta emot när ondskan får ideologiska förtecken. Genom Mattias Silvells pseudostyrka som nazist syns det som hans Tobias mest av allt försöker dölja, att han är ett förskrämt barn. Snarare är det därför hans bakom de sociala utförsgåvorna otyglade hat, som gör honom så farlig. Men att Gustaf Skarsgårds Kristian så lättvindigt låter sig styras och hunsas med, hör i den här pjäsen snarare samman med sårbarheten i saknaden efter den biologiske pappan än med någonting annat.Det talas i dagsdebatten ofta om den traditionella mansrollens tillkortakommanden och det patriarkala samhällets avarter. Kanske är det nu i stället dags att lägga de förutfattade meningarna åt sidan och utan onödig polarisering börja diskutera det goda manssamhället. Det som kan ge det unga och uppväxande släktet användbara manliga förebilder. För att det också finns bra pappor är det väl ingen som tvivlar på. Greta Sundbergs pjäs kunde vara en fruktbar utgångspunkt för ett sådant meningsutbyte.