Viktigt idédrama av Lugn

Det har blivit så fint på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm att man knappast känner igen sig. Sommaren har bland annat använts till en renovering av publikutrymmena. Man undrar vart administrationen och skådespelarna tagit vägen? Scenen och gradängen är dock intakta.

Teatern inleder höstsäsongen med pjäsen Hoppas jag hinner hem av teaterchefen själv, Kristina Lugn. Det är en pjäs om bostadspolitik sägs det i programmet. Men med tanke på tillägget att bostad även kan betyda den kroppshydda från vilken vi alla förr eller senare blir vräkta, finns det anledning att en smula vara på sin vakt. Kristina Lugn är en mästare på att avlyssna ordens tvetydigheter och dolda meningar. Att en mor och en dotter är inblandade väcker undran nog. Att den ena styrs av ett kontaktsökande som bygger på en känsla av självklar samhörighet, medan den andra svarar med en mask av avvisande tyder på att det är något lurt med hela den här relationen.

Sören Brunes scenografi till föreställningen är ett torkrum där lakan och örngott inledningsvis hänger tätt som i den värsta djungel. Eller en labyrint. Golvet är täckt av vatten med utlagda trätrallar att gå på. Tintin Anderzon som dottern Anna balanserar i högklackat, medan hon tar ner tvätten. Monica Nielsen gör mamma Annika och klafset hörs långt i förväg när hon anländer i stövlar. Här vankas uppgörelse mellan livsstilar. Men det finns också en hel del som handlar om skuldkänslor, bundenheter, frigörelser, tillit och umgänget mellan flera generationer. Det är kanske inte alldeles vanligt att Kristina Lugn i så stor utsträckning förlitar sig på undertexter. Eller på en handling som onekligen har en sådan mångtydig innebörd. På samma gång hålls den poetiska ingivelsen i stramare tyglar är vad som är brukligt.

Det betyder att kurragömmaleken alldeles i början inte äger rum i språket utan i stället rent bokstavligt bland de upphängda tygstyckena. Men också att tafattjakten en bit in i pjäsen inte ombesörjs av orden utan av de agerande själva. Likaså gör Tintin Anderzons Anna entré med slagborren och öronskydden i högsta hugg, när hon mot slutet skall utöka den egna lägenhetsytan på moderns bekostnad. Samma tydlighet när det gäller de bägge livsstilarna, som emellanåt får pjäsen att tangera idédramats domäner, har väl inte heller varit så ofta förekommande förr. Men kanske har det också att göra med att de mjukvärden med bokläsning och möjlighet att med fantasin omfatta kungariken skapade av Fröding och Dostojevskij, som Monica Nielsens Annika förespråkar, sitter trångt i dagens samhälle. Där är medvinden betydligt starkare för Annas uttalade dragning till design och yta och för meriter som ?årets yrkeskvinna? och sex veckors solsemester på Gotland, som ger en lättare mätbar status.

Att Kristina Lugn i sammanhanget passar på att propagera för de fria boklånen på biblioteket, som gör tillgängligheten möjlig för alla, är inte bara en politisk markering. Det handlar också om en kultur- och människosyn som sitter trångt och därför behöver och är värd allt stöd den kan få. Över huvud taget går det att tolka in åtskilligt i den bostadsrättsförening där dottern är en ivrig förespråkare för den fälla som läggs ut för att uppnå resultatet att modern vräks från sin lägenhet. Men givetvis går det här också att känna igen författaren Lugn i gängse språkmiljö, när Monica Nielsens mamma förklarar sig vara just en ?hemkänsla?. När det blir dags att släcka läslampan i detta hem är det dock mest av allt frågan om en utsaga med en existentiell innebörd, som handlar om överlevnad.

Vägen dit går i Kristina Lugns poesi över inte ovanliga distinktioner som de mellan bildad, obildad och utbildad, att omläsning av böcker kan liknas vid en väckelserörelse, att det är skillnad mellan fasta marken och djupa livet och att det finns ett behov av en lägereld mellan livet och döden. När hösten omnämns som en årstid som ger frihet och möjlighet till äktenskapsbrott får det väl närmast ses som ett utslag av lugnsk ironi. Men det är nog första gången som bloggande och bredband förekommer i hennes texter.

Tintin Andersson och Monica Nielsen förvaltar skickligt Kristina Lugns mångskiktade pjäspartitur till den här uppsättningen där även Bachs Goldbergvariationer och en del av Erna Tauros och Tove Janssons Höstvisa ingår. Förutom den på ett omedelbart plan både ömsinta och flerbottnade dragkampen mellan mor och dotter, finns där motsättningar och brottytor av allmängiltigt slag, som i dag ges liten eller knappast någon uppmärksamhet alls i kultur- och samhällsdebatten. Hoppas jag hinner hem är dessa frågor hack i häl och därför en viktig föreställning.

Viktigt idédrama av Lugn

Kristina Lugns i fredags kväll premiärvisade pjäs Hoppas jag hinner hem är viktiga motsättningar och brottytor i dagens samhälle på spåren, skriver Bo-Ingvar Kollberg.