Viktiga samhällsröster i biennalbruset

I denna andra och avslutande artikel från teaterbiennalen i Örebro sammanfattar Bo-Ingvar Kollberg några av sina intryck från föreställningarna.

Vänskapen tar sig fram i olika kringelkrokar i Julia Högbergs rolltolkning i pjäsen Var är alla?

Vänskapen tar sig fram i olika kringelkrokar i Julia Högbergs rolltolkning i pjäsen Var är alla?

Foto: Riksteatern

Teater & musikal2007-05-31 00:01
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Den uppsättning som väckte allra mest uppmärksamhet under Örebrobiennalen och som alla ville se var Dan då Dan dog från Jämtlands läns teater. Författare till pjäsen är Rasmus Lindberg och regissören Olle Törnqvist har iscensatt en föreställning som är en oavbruten orgie i teatralitet. De fyra skådespelarna Anita Nyman, Hilda Lundgren, Anders Öhrström och Oskar Thunberg hinner på en timma få med allt som en teaterpjäs kan innehålla. Där snabbspolas genom livets och tidens gång. Impulstrycket inifrån är för aktörerna lika starkt som kraven från omgivningen. Den norrländska ordknappheten och svårigheterna att hantera känslor får sitt efter alla konstens regler. Språket är så drastiskt det kan bli i en kaotisk värld, där det mesta handlar om att överleva utan att ha någonting att hålla sig till. Även naturlagarna sätts ur spel i detta stycke absurdistiska dramatik där var och en tänjer så mycket det går på de sociala ramarna. Teaterchefen Gustav Kling berättade i ett av seminarierna om det motstånd han har att kämpa med i sin jämtländska teateromgivning. Det finns skäl att undra om någon över huvud taget finns, som kan undgå att ryckas med i en föreställning av den här oemotståndliga kalibern.

I Angereds teaters The Mental States of Gothenburg ställdes hela den svenska invandrardebatten på sin spets. Det är Mattias Andersson som skrivit och regisserat denna pjäs från en av Göteborgs förorter. Uppsättningen har ett huvudsakligen dokumentärt underlag och bygger på intervjuer, där ungdomar med olika bakgrund kommer till tals.

Vad den här föreställningen inte minst visar är hur ett parallellsamhälle är på väg att växa fram, där invandrarna inte har något större intresse av att integreras i den svenska samhällsgemenskapen. Onekligen är det en bild av det nya Sverige som hittills inte uppmärksammats särskilt mycket. Förebilderna hämtas från de egna leden. Mot de svenska föräldrarnas otillräcklighet ställs ett familjebegrepp, vilket handlar om sammanhållning som inte bara omfattar de allra närmaste utan hela släkten. Vart den svenska folkhemstanken tar vägen under sådana förhållanden, kan givetvis diskuteras. Det är svårt att blunda för att Mattias Andersson är någonting viktigt på spåren. Och något som teatern med sin förmåga att känna av och spåra upp betydelsefulla samhällsförändringar säkert kommer att återvända till framöver.

Även om resultatet knappast kan bli lika hårt slående som i Mirja Unges dramatikerdebut hos Riksteatern med pjäsen Var är alla?. Jenny Andersson, som regisserat, väjer varken för det riktigt otäcka eller för sådant som gör rejält ont att se i denna pjäs om en våldtäkt. Hos den unga publik den vänder sig till bör den ha alla utsikter att skaka om och beröra på djupet. Och detta i hög grad tack vare de självutgivande skådespelarinsatserna från Gustav Deinoff, Julia Högberg, Maria Sundbom och Filip Tallhamn. På samma gång fångar uppsättningen mycket lyhört allt det som hör till glesbygdsmentalitetens förkärlek för att härska med hjälp av skambeläggning. Och det förakt för svaghet och allt som avviker som ingår i vardagsfascismen. Skådespelarna imponerar storligen i sin precision i detaljerna i den här uppsättningen. Där sparas inte på vidrigheter. Men där finns också, om än via åtskilliga krokvägar, tydligt hörbara tonfall som handlar om vänskap och medkänsla och gör detta stycke bruksdramatik uthärdligt. Och möjligt att diskussionsvägen närma sig hos den tilltänkta målgruppen, vill man gärna hoppas.

Att en betydande del av samhällsdebatten just nu förs av den nya svenska dramatiken inom teaterns värld gav förra veckans Teaterbiennal i Örebro åtskilliga belägg för. Dessutom att centreringen till Stockholm inte är lika total som tidigare. I vilken utsträckning det har att göra med att den ledande opinionstidningen i kulturfrågor abdikerat och är på väg att förlora sin roll som rikslikare är kanske för tidigt att säga. Men att numera flera röster hörs i diskussionsbruset, trots underhållningsbranschens alla attacker, får väl ändå sägas vara ett gott tecken för framtiden.
Teaterbiennalen i Örebro
Jämtlands läns teater: Dan då Dan dog
Angereds Teater: The Mental States of Gothenburg
Riksteatern: Var är alla?