Viktig motröst i devalveringens tid

När Tobias Theorell nu sätter upp Peter Weiss pjäs Mordet på Marat på Stockholms stadsteaters Klarascen tar han steget fullt ut för att placera dramat i en dårhusmiljö.
De tre centralfigurerna har här inte längre mera än namnen gemensamt med sina historiska förebilder. Markis de Sade, Jean Paul Marat och Charlotte Corday har gått in i sina roller som en del av sina sjukdomsbilder. De är vårdbehövande patienter som de flesta andra. Den radikala socialisten Jacques Roux är intagen av politiska skäl. Sjukhusdirektören Coulmier och dennes dotter har visserligen sin placering på scenen.

Men de representerar närmast publiken i salongen som får agera med som den franska borgarklassens anonyma massa. Så mycket meta-teater blir det givetvis inte kvar med ett sådant tillvägagångssätt. Men inte heller av den politiska diskussionen om värdet av en revolution, som gav teaterstycket dess främsta sprängkraft vid uruppförandet i Berlin 1964.
I Tyskland har uppmärksamheten kring Peter Weiss varit något begränsad under senare år. Men i fjol kom han åter i ropet i samband med publiceringen av författarens brevväxling med förläggaren Siegfried Unseld på Suhrkamp Verlag. Dessförinnan satte Berliner Ensemble 20 00 upp en föreställning av Maratpjäsen med Philip Tiedemann som regissör.

I Sverige turnerade Riksteatern samma år med Rannsakningen, ett projekt som i Etienne Glasers regi kan ses som en förelöpare till det nu i fem års tid verksamma Forum för levande historia. Folkteatern i Göteborg gav som ett förebud till Peter Weiss 90-årsdag 2006 Niklas Hjulströms närmast i musikalform genomförda iscensättning av Processen. Och till själva jubileet presenterade Bonniers förlag den drygt 1 000 sidor omfattande Motståndets estetik, översatt av Ulrika Waldenström, i en pocketutgåva.
En något senkommen födelsedagsuppvaktning var fjolårets föreställning på Stockholms stadsteater med Hugo Hansén som regissör av den Kafkainspirerade Nya processen, som här alltså framfördes under originalnamnet. Hansén hade framför allt tagit fasta på det allmänmänskliga och tidlöst klassiska i pjästexten. Det var heller inte svårt att se att synen på konsten som ett försvar av det genuint mänskliga från Motståndets estetik här tillmättes en viktig roll.

Tobias Theorell har för sin del satt pjästextens teatrala förmåga i främsta rummet. Det gör föreställningen till en uppvisning av scenkonstens flesta uttrycksmöjligheter och effekter över ett väldigt spektrum, som sträcker sig från avbildande och lågmäld realism till våldsamma utlevelser och excesser, där känslorna tar överhand i vad som närmast utvecklas till ett totalt kaos.
Ett exempel på det förstnämnda uppstår, när en högtalarröst tillkännager att det är tid för allmän medicinering. Då tar för en stund den totala uppgivenheten överhand i föreställningen och patienterna blir, berövade all tillstymmelse till livsgnista och energi, en samling zombier fråntagna det mesta av sin värdighet.
Det finns i detta knappast självvalda tillstånd på tillvarons botten en stämton för den här föreställningen som man gärna vill uppfatta som en existentiell grundmarkering från regissörens sida.

Den lämnar sin särskilda belysning åt den befrielse från ledan med vilken de Sade i resonemangen med Marat vill förklara aristokratins syn på revolutionen. Men det ger även diskussionen i stort dem emellan om rätt och orätt, gott och ont eller frihet och tvång knappast den allt avgörande betydelse som vanligtvis förknippas med den här pjäsen. Snarare blir det möjligheterna att göra teater av sin belägenhet som ger rollerna deras livsutrymme. De politiska åsiktsbrytningarna tillmäts därigenom ett begränsat värde.
Med tanke på vad vi i dag vet om hur politiska utopier fungerar när de möter verkligheten, har Tobias Theorell här hittat ett sätt att läsa Peter Weiss pjästext som ger den en vidare syftning än att handla om motsättningen mellan två ideologiska maktblock. Och som därmed också rymmer en tilltro till konsten som motstånd i en betydligt mera allmängiltig bemärkelse än den som enbart har med ren politik att göra.

Därmed blir föreställningen en viktig motröst i vår samtids devalvering för fulla muggar av den seriösa kulturens värden.
Magdalena Åberg har skapat en scenografi som i första hand måste uppfattas som ett mentalt rum för de själsliga processer som pågår i den här uppsättningen. Gränsen är ofta hårfin mellan drömmar och mardrömmar, mellan fantasier och fragment av verkligheten och ett förlopp som utspelas i en faktisk sjukhusverklighet eller på ett huvudsakligen själsligt plan.
De många sånginslagen får iscensättningen att bitvis fungera som en mässa med förböner som i religiösa sammanhang.

Men Tobias Theorell följer också traditionen från Brecht när han sätter sin lit till den episka teaterns olika grepp. Det har även blivit en ofta starkt fysisk föreställning och då inte bara när giljotinljuden fyller luften och de avhuggna huvudena faller från scenvinden som mogna frukter från ett äppelträd om hösten. Även en vattenslang kommer till användning som en reminiscens av de vattenkanonernas 68-år som hör till pjäsens teaterhistoriska aspekter.
På den tiden uppfattades rollfiguren Jean Paul Marat, dennes martyrgloria och revolutionära patos som det allt övergripande budskapet.
När Andreas Kundler gör honom nu 40 år efteråt är han en huvudsakligen olycklig figur, plågad av den hudsjukdom som tvingar honom att tillbringa sina dagar i ett vattenfyllt badkar. Den revolutionära glöden har en begränsad räckvidd när det gäller att uppvigla massorna.
När han på slutet, visserligen mördad men ändå, reser sig upp överhöljd av blod och ser sig omkring i det kaos som pågår, är det mest av allt oförställd förvåning han utstrålar inför vad han ställt till med.

Samtidigt går hans motpart markisen de Sade i Lennart Jähkels gestalt längs rampen med ett ironiskt leende på läpparna. Nadja Weiss är utmärkt i sin rolltolkning som Charlotte Corday, medan hon bär på ett helt livs undanmedicinerade plåga.
Ulf Eklunds sexbesatte Duperret hör till iscensättningens mera godmodiga sidor. Richard Forsgren som Jacques Roux knyter näven i revolutionärt nit som vill han slå ett slag för alla samhällsomstörtningar som varit och de som skall komma. Sofi Helleday är Utroparen som markerar scenbytena och emellanåt får ställa upp som bussig sufflös. Joakim Gräns gör sjukhusdirektören Coulmier och hinner både svara i sin mobil och snubbla in på scenen som var han handplockad från stumfilmsfarsens barndom. Och Napoleon struttar runt i sin karaktäristiska hatt med handen instoppad mellan uniformsjackans bröstknappar.

Omkring dem härjar ett allas krig mot alla, samtidigt som sjukhuslarmet går och den gula saftblandarlampan lyser för högtryck.
Så mycket outlevt och så många undanträngda känslor får slutligen sitt fullödiga utflöde i en föreställning, som dessförinnan steg för steg byggt upp det övertryck den till sist inte längre kan härbärgera. Här har regissören och hans författare hittat varandra i en gemensam syn på pjäsens upplösning. Även om det skett från lite olika utgångspunkter.

Viktig motröst i devalveringens tid

Temat om konsten som en motröst i en samtid där den seriösa kulturen sitter trångt ger Tobias Theorells uppsättning av Peter Weiss pjäs Mordet på Marat på Stockholms stadsteater ett angeläget budskap, konstaterar Bo-Ingvar Kollberg.