Vid teaterns innersta livsnerv

Teater Galeasens lokaler på Skeppsholmen är under ombyggnad. Teaternätverket Limbo har fått spelplatsen en spiraltrappa ner vid Sergels torg utdömd. Nu sluter man sig samman med Strindbergs Intima Teater vid Norra Bantorget i en uppsättning av Victoria Benedictssons efterlämnade och ofullbordade pjäs Den bergtagna.

Manuskriptet förelåg i fragment vid författarens bortgång 1888. Det fullbordades av hennes vän Axel Lundegård. Jens Ohlin och Hannes Meidal har med hjälp av kvarlåtenskapen gjort en egen rekonstruktion av denna kärlekstragedi om längtan efter liv, om försök att ge de egna behoven en smula manöverutrymme och om sökandet efter mening.

Med Jens Ohlin som regissör har det blivit en föreställning som snarare ger exempel på livshållningar och prövar dem än kommer med några färdiga svar. Som ett slags facit tjänar Victoria Benedictssons eget självmord. Men det ödestyngda förloppet har samtidigt utformats som ett själsdrama, där fundamentet för hela uppsättningen är ett gungfly av inbördes ofta motstridiga impulser, verklighetsbilder som glider åt olika håll och tvetydiga budskap.

Också Tobias Hagström Ståhls ljussättning, färgnyanserna i Hagström Ståhls och Jenny Linharts scenografi i rött och grönt och den som en dörr utformade, rektangulära öppningen till en brännugn för sopor leder tankarna till ett mentalt rum.
I stället för realism använder den här föreställningen känsloutlevelser för berättandet; stämningar, utsnitt av personlighetsdrag och uttryck för behov på basplanet. Ibland tangerar den ett expressionistiskt scenspråk. Emellanåt påminner den om ett drömspel. Dessemellan blir scenerna inte så lite ett slags fixeringsbilder med ett mångtydigt innehåll. Samtidigt utformas några av gestalterna som rollporträtt mer eller mindre i helfigur.

Det är dramatiken inombords hos dessa människor så som den kommer fram i deras samspel som utgör föreställningens viktigaste motor. Vad som ställs i förgrunden är de små förskjutningarna som uppstår under mötena. Överlag är åtskilligt av förloppet i pjäsen överflyttat till ett finstilt register.

Jens Ohlin och Hannes Meidal har lagt örat tätt intill Victoria Benedictssons pjästext och närmat sig dess problematik inifrån. Det har gett till resultat en uppsättning med en existentiell inramning. Grundackordet och drivfjädern härvidlag är närmast ett oförlöst själsligt vakuum, som söker sig olika vägar för att bli hanterbar och därmed möjlig att övervinna. Det gäller pjäsens konstnärsproblematik.

Men allra mest försöken att nå fram till en livskänsla av att finnas till. Hos pjäsens Louise Strandberg, modellerad utifrån författarinnan själv, är detta behov den starkaste drivkraften. Det är kraven på denna upplevelses varaktighet och kvalitativa innehåll som till slut får henne att gå under.
Åsa Persson gör till en början rollen som en godtrogen familjeflicka som överlistas av en utstuderad verklighet. Efter hand ersätts de naiva drömmarna och en därmed förknippad längtan efter livslång vänskap av en livsbesvikelse, som blir henne övermäktig.

I Åsa Perssons förmåga att synliggöra detta förlopp som huvudsakligen utspelas på ett inre plan får pjäsen sitt allra mest gripande innehåll.
Hannes Meidal är skulptören Gustav Alland i detta till konstnärskretsar i Paris förlagda drama. Meidals Alland personifierar myten om konstnären som kvinnornas domptör och förförare. Det är erövringarna som ger hans narcissism den påfyllning och upplevelse att bemästra omvärlden han behöver.

I den Pieta som han skapar vid föreställningens slut med en kvinna som håller i en död kvinnokropp intill en avgrund, är det dock andra skikt inom honom än åtrån och lusten som styr hans liv. Därmed blir Hannes Meidals uppgift som Gustav Alland inte så lite att personifiera den skapande ingivelsens oberäknelighet och konstnärskapets gåta. Också detta får en övertygande återgivning.
På samma gång töms den cynism som blivit hans livsstrategi alltmer på sitt innehåll. Detsamma gäller Andrea Edwards förhållningssätt med likgiltigheten som skydd i rollen som Louises väninna Erna Walldén.

Hon är om möjligt den gestalt som fått den fullödigaste utformningen. Och den i hela iscensättningen som äger den bästa förmågan att hantera verkligheten i dess flesta bemärkelser med större delen av sig själv i behåll. Andrea Edwards imponerar storligen i den uppgiften.
Som hennes absoluta motsats framstår Stefan Böhm i rollen som kamrer Mörk. Här handlar det om ett kuvat liv på sparlåga med minsta möjliga anspråk och krav.
Till skillnad från sin tillbedda Louise är han i sitt sorgmod redan från början handlingens givna förlorare.

Den kontrastverkan som uppstår mellan kamrer Mörks försynthet och de andras kamp om så mycket livsutrymme som möjligt blir ytterligare en ledtråd i detta drama om den illusoriska drömmen att åstadkomma själslig helhet i en värld som inte låter sig hopfogas efter ett sådant mönster.
När åtskilligt i dagens scenkonst handlar om formexperiment och utsuddande av genregränser går Hannes Meidal och Jens Ohlin den motsatta vägen när de i denna fascinerande uppsättning försöker närma sig teaterns innersta livsnerv. Ingen kan säga annat än att den seriösa kulturen - för den som vill se och lyssna - har en hel del att erbjuda just nu.

Vid teaterns innersta livsnerv

Uppsättningen av Victoria Bene­dict­ssons pjäs Den bergtagna på Strindbergs Intima Teater är ett fascinerande själsdrama som kretsar kring teaterns innersta livsnerv, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Uppsättningen av Victoria Benedictssons pjäs Den bergtagna på Strindbergs Intima Teater är ett fascinerande själsdrama som kretsar kring teaterns innersta livsnerv, skriver Bo-Ingvar Kollberg.