Vid teaterkonstens grundvalar

Det är under jord, på Limboscenen i Kulturhuset, teaterlivet lever som starkast just nu, skriver Bo-Ingvar Kollberg.

Hannes Meidal visar prov på en imponerande gestaltningsförmåga.

Hannes Meidal visar prov på en imponerande gestaltningsförmåga.

Foto: Bengt Wanselius

Teater & musikal2007-05-18 10:33
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Med tanke på förlagan kunde man kanske ha väntat sig ett försök att väcka den slitstarka existentialismen till liv som ett möjligt svar på vår tids mest brännande frågor. Albert Camus skrev Fallet 1956, ett år innan han tilldelades Nobelpriset i litteratur. Denna roman om människans ensamhet och livets tomhet i en värld där gud är död har Hannes Meidal och Jens Ohlin återvänt till när de skrivit pjäsen Trompe-l'oeil, som utgör en av vårens föreställningar på scenen Limbo intill Kulturhuset i Stockholm. Men de bägge upphovsmännens ambitioner i den vägen är knappast särskilt stora. Snarare förefaller de ha känt igen åtskilligt av sin egen samtid i den advokat Jean-Baptiste Clamence som odlar en narcissism utan gräns, vars ego är sprickfärdigt av självbelåtenhet och som mer eller mindre gett upp alla anspråk på några genomgripande förändringar. Och som förklarar sig nöjd med ett sådant sakernas tillstånd.

Det är inte första gången Ohlin och Meidal samverkar. I höstas förekom de som regissör och skådespelare i föreställningen Kafka på Strindbergs Intima Teater. Även vid det tillfället befann sig självbilder och uppgörelser på ett inre plan i förgrunden. Förutom att de bägge står som manusansvariga är arbetsfördelningen densamma på källarscenen Limbo. Vad gäller Meidal är han samtidigt aktuell i Teaterhögskolans examensuppsättning av Tre systrar. Det är väl sörjt för scenkonstens framtid i Sverige, om nu någon skulle hysa tvivel i den riktningen.

Det är knappast några enkla eller lätta frågor, som de båda teaterentusiasterna ger sig i kast med i den nya uppsättningen. Camus romanstudie i självbedrägeriets anatomi och mekanismer används som utgångspunkt för en pjäs, som innefattar inte bara vår förmåga att komma till tals med tillvaron i vidast tänkbara bemärkelse. Utan kanske ännu mera med sådant som hör till villkoren också för den egna verksamheten, som ju rymmer frågor med en räckvidd som i hög grad är tillämpbara även för själva livets mest grundläggande spörsmål. Sådant som har med de riktigt stora orden att göra, med sanning, äkthet, mening och inte minst liv och död.

Uppenbarligen har Meidal och Ohlin hittat och känt igen de grundvalar som har med teatern som konstform att göra i huvudpersonens förhållningssätt till sina medmänniskor och romanens diskussion om var de rollspel som därvidlag uppstår kunde tänkas bottna. Även om några svar knappast står att finna på problem av den svårighetsgraden, måste frågor av det slaget ändå ställas. Och man vill därför gärna betrakta hela den här föreställningen som ett mycket fruktbart experiment, där det riktigt anmärkningsvärda är att de prövande hållningar som kommer till uttryck ställs så tidigt i respektive författares teaterliv.

Pjästitelns trompe-l'oeil är en inom bildkonsten använd term för någonting som ger sken av att återge verkligheten. Det är hos resonemang med en sådan räckvidd det mesta uppehåller sig i den här föreställningen. Dess ursprungsmiljö från romanen med en undanskymd bar i Amsterdam finns kvar, liksom minnesbilden av kvinnan som hoppade i Seine utan att någon ingrep. Även det ur tomma intet klingande skrattet gör sig påmint. Och därmed också frågorna om svek, skuld och skam, som advokaten Clamence försöker dölja så gott han förmår med sin väldiga svada av ord. Men det är egentligen utvikningarna som bär upp hela dramat med alla avbrott, inskott och citat. En smula också hänvisningarna till storheter allt från Max Reinhardt till Ekelöf, Hasse å Tage, Kafka och Benny Fredriksson (chef för Stockholms stadsteater). Och knappast kan Meidals och Ohlins anspråk vara mindre än advokatens hos Camus. Medan denne försöker bemästra hela världen, strävar teaterkumpanerna efter att åtminstone hålla allt vad teatern innehåller av möjligheter och fallgropar i sikte.

Det är i en sådan omgivning som Hannes Meidal vistas i alla sina glidningar mellan snart sagt alla en människas olika själstillstånd. Med en spännvidd som omfattar det mesta från total självupptagenhet till bottenlös uppgivenhet. Att han förklarar sig inte vara särskilt bra på fotboll förstärker bara intrycket, att han i stället är en hejare på självkännedom. Och så går det på med filantropi och misantropi i någorlunda balans, med till synes uppriktiga bekännelser om det egna kärlekslivet, med klädsam självömkan och ett lika välsittande politiskt engagemang. Tre skönsjungande gossar ger honom tillfälle att för en stund agera demonregissör. Det är teaterns spelregler som gäller. I det verkliga livet förklarar han sig vara en bluffmakare. Eftersom spelplatsen hela tiden är försänkt i mörker är det dock svårt att veta om han menar allvar.

Till slut önskar Hannes Meidal publiken välkommen tillbaka att se nästa föreställning, som utlovas ha samma förlopp. Här är det skådespelaren som i efterföljd till den Sisyfos som Camus ägnat en särskild bok baxar upp föreställningen för branten vid varje framförande. Bara för att få se den rulla ner till utgångspunkten så snart allt är över. Visst går det att närma sig teaterkonsten från sådana utgångspunkter. Men det blir knappast sista ordet. Vare sig i den här uppsättningen eller för allt det spännande som rimligen kommer att visas allt eftersom och framöver på Limboscenen.
Trompe-l'oeil
Kulturhuset, Stockholm, scenen Limbo
Av Hannes Meidal och Jens Ohlin. Regi: Jens Ohlin, kostym: Inger Elvira Pehrsson, ljus: Susanna Hedin, scenbild: Jens Ohlin, Hannes Meidal och Susanna Hedin. Skådespelare: Hannes Meidal, kör: Hugo Mårtensson, Filip Poignant och Hugo Ringqvist.