Vid könsbytets smärtpunkter

Det var några år under vilka extremfeminismen hade det berömda problemformuleringsprivilegiet och mansrollen inte var någon höjdare precis. Sedan kom Roks-debaklet och att "män är djur". Kanske måste man gå tillbaka till hur debattklimatet såg ut innan denna omsvängning, för att förstå åtminstone en del av bevekelsegrunderna bakom Marcus Lindeens pjäs Ångrarna. Författaren, som också är föreställningens regissör när den nu ges på Stockholms stadsteaters scen Bryggan, är elev vid Dramatiska institutet och dessutom verksam som programledare i tv.Ångrarna är en pjäs om att inte duga som man är. Och om tvånget att göra om sig själv ända in i personlighetens innersta vrår. Uppsättningen bygger på ett dokumentärt underlag och handlar om två män som genomgått varsitt könsbyte. När de möts är ingen av dem är tillfreds med situationen. Bägge ångrar sig. En lite sen insikt kanske för män som passerat sextioårsstrecket.Nu går det knappast att dra några feministiska växlar på det här dramat. Eller att hänföra det till någon speciell diskussionsatmosfär. I stället får väl ånger anses vara en känsla, som står lågt i kurs bland de ideal för självförverkligande som gäller i vår tid. Den brukar ges föga uppmärksamhet om man jämför med till exempel kärlek, skuld eller sorg.Inte heller är det någon traditionell könsrollspjäs som Marcus Lindeen skapat. Varsamt och med åtskillig värme tar den i stället fasta på sådant som har med självkänsla, identitet och upplevelser av egenvärde att göra. Att dramat samtidigt är kopplat till en homosexuell problematik betyder dock inte att frågorna saknar ett många gånger allmängiltigt innehåll.Föreställningen följer en saklig och dokumentär kurs, något som förstärks både av de inlagda texterna och av Astrid Ljungberg Järnblads scenografi, där spelplatsen är utformad som en inspelningsstudio. Rollerna heter Mikael och Orlando och de tittar på fotografier, samtidigt som de berättar om sina liv för varandra. Orlando är den som agerar i överensstämmelse med vad som brukar betraktas som ett feminint uttrycksmönster. Medan Mikael är den mera manhaftige med grövre rörelser, mera knappordig och med armarna ofta korsade över bröstet som för att dölja silikonimplantatet.Tydligast av de båda i pjäsen är Åke Lundqvists roll som Orlando. Hans könsbyte till kvinna är en konsekvens av den sexuella läggningen, och operationen sker redan på 1960-talet när homosexualitet var betydligt mera tabubelagt än vad det är i dag. För Lena-Pia Bernhardssons roll som Mikael/Mikaela sker övergången först 1994, efter fyllda 50, och har betydligt mera svårfångade bevekelsegrunder. Orlando har under sin tid som Margareta Kristina hunnit med att leva i ett äktenskap med en man i elva år. Det var efter skilsmässan hon bytte tillbaka. Att Mikael återtagit sin manliga identitet har snarast med en djup livsbesvikelse att göra. Inte heller som Mikaela lyckades hon bli fri från sitt självförakt och uppnå målet att bli omtyckt och älskad.Det blir på så sätt ett flertal för varje människoliv genomgripande frågor som diskuteras under dramats gång. Utöver spörsmålen om kön och sexualitet också normalitetsbegreppet, lyckan i livet, skönhetsidealen i samhället, vad som kan ingå i social kompetens och de sällan lättfångade frågorna om vilka behov och böjelser inombords som är en människas rätta natur. Dessutom omgivningens reaktioner med rädsla på allt som avviker från gängse normer och på håll även patriarkala värderingar som resulterar i olika former av förtryck.Ändå är det i sitt ömsinta och lätt eftersinnande, lite trevande tilltal som den här uppsättningen griper allra mest. Åke Lundqvists laddar sin Orlando med en lågmäldhet i det finstilta registret, som de små bokstäverna till trots förmedlar bilden av ett liv som varit med om det mesta av utsatthet och naken kamp för överlevnad. Och där livsinstinkten ibland fått bestämma tillvägagångssättet. Dramats absoluta smärtpunkt blir därmed bekännelsen om lögnerna och sveket i det sedermera upplösta äktenskapet.Hos Lena-Pia Bernhardssons Mikael är pulsen om möjligt ännu stillsammare, när hon vänder sorgen inåt, över ett liv som förblir stumt trots alla anrop, och med sina känslor på sparlåga och en dov bitterhet föregriper den infrysning som samtalet i slutscenen kommer in på i samband med olika begravningsmetoder. Ångrarna är Marcus Lindeens förstlingsverk både som dramatiker och som regissör. Svensk teater kan se framtiden an med tillförsikt.