Vi som är hundra

Tim Andersson ser Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra, en pjäs som ställer det moderna subjektets inre kamp mot den brinnande världen utanför.

Anneli Martini, Lena Nilsson och Rakel Wärmländer.

Anneli Martini, Lena Nilsson och Rakel Wärmländer.

Foto: Stockholms Stadsteater

Teater & musikal2012-02-20 09:56
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Rakel Wärmländer, Lena Nilsson och Anneli Martini gör allihop huvudpersonen i Jonas Hassen Khemiris Vi som är hundra – samtidigt. Var och en representerar en livsperiod, från ungdomen, via medelåldern och över till åldrandet senhöst. De olika jagen går dock sida vida sida, ständigt i bråk om vem som ska ha rätten att bestämma över, och i efterhand tolka, deras gemensamma liv.

Greppet utvinner en hel del energi. Dels ger den psykologiska dragkampen – vars ständiga böljande fram och tillbaka sätter också åskådarens medvetande i gungning – en rapp teater med upplägg för komiska poänger. Men framför allt så öppnar det för ett penetrerande av den existentialistiska grundforskningens första frågor: Vem är jag, och hur ska jag leva mitt liv?

Det moderna subjektets hämmande splittring visar sig inte bara destruktiv – när självmordstankarna kryper på finns det alltid minst en nykter röst som säger nej. Men Khemiri ställer ändå tydligt den inre striden mot den brinnande världen utanför, där lakan blir till svepningar och lemmar till slamsor. Han frågar oss: Borde inte kampen i stället riktas utåt, precis som det yngsta jaget – nedkämnpad av de båda äldre – vill och drömmer om?

Visst finns det saker att invända mot i Khemiris pjäs. Berättelsen om den vilsna medelklassen är ibland så ”mitt i prick” att den tangerar det slitna. Ånyo en glimten-i-ögat-skildring av ett misslyckat självförverkligande i backpackertrasor. Och för vilken gång i ordningen får tandhygienistyrket – se till exempel den minst lika övertydliga som roliga tv-serien Solsidan – tjäna som symbolen för småborgarens medelmåttiga, tråkiga och trygga skitdröm?

Men trots det, och trots att Khemiris språk ibland är en aning poetiserande, så är Vi som är hundra på Stockholms stadsteater en stark teaterupplevelse. Regissören Kajsa Reingardt har framgångsrikt valt att inte strama åt uppsättningen mot det rena och experimentellt abstrakta, utan lämnat mycket färg och smuts åt skådespelarna att bygga en varm, främmandegörande och djupt komisk livsberättelse av.

De gör det perfekt.

TEATER

Vi som är hundra
Stockholm stadsteater, lilla scenen

Manus: Jonas Hassen Khemiri. Regi: Kajsa Reingardt. Scenografi Sören Brunes. Kostym: Peter Holmes. Ljus: Per Sundin. Ljud: Jens Ingolf, Ola Stenström. Mask: Anna Jensen Arktoft. Medverkade: Rakel Wärmländer, Lena Nilsson, Anneli Martini.

Bäst: Skådespelarna gör en fantastisk insats.
Sämst: Khemiris samtidsskildring tangerar ibland det slitna.