Vi är alla ombord på Aniara

Stockholms stadsteater jubilerar med en uppsättning av Harry Martinsons Aniara. Ett poetiskt och värdigt födelsedagskalas, skriver John Sjögren

STOCKHOLM 20100812
Idag presenterades höstens premiärer på Stadsteatern. Helen Sjöholm spelar den blinda poetissan i Stockholms stadsteaters uppsättning av "Aniara" i höst
Foto: Niklas Larsson / SCANPIX / Kod 10990

STOCKHOLM 20100812 Idag presenterades höstens premiärer på Stadsteatern. Helen Sjöholm spelar den blinda poetissan i Stockholms stadsteaters uppsättning av "Aniara" i höst Foto: Niklas Larsson / SCANPIX / Kod 10990

Foto: NIKLAS LARSSON / SCANPIX

Teater & musikal2010-10-23 11:08
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Först måste det sägas: Harry Martinsons versepos Aniara är en av de mest fulländade texter som skrivits på svenska. Bilden av passagerarna ombord på den vilsegångna rymdfarkosten, förlorade i en stum och iskall stjärnerymd, är dessutom en av de bärkraftigaste metaforer för människans existentiella belägenhet vår litteratur äger. En sådan rik text kan tyckas svår att iscensätta. Ändå är valet av Aniara som jubileumsföreställning väl funnet. När Stockholms Stadsteater slog upp portarna 1960 var Aniara en text i tiden. När Martinson gav ut diktverket 1956 väckte det stort intresse och 1959 hade Karl-Birger Blomdahls uppmärksammade operaversion premiär. Och nu, i detta klimathotets tidevarv, känns Aniara återigen skrämmande aktuell.

På dagen femtio år efter den första premiären (som för övrigt var Lope de Vegas Fårakällan) firar alltså Stadsteatern med att skicka ut sin teater i rymden. För det är faktiskt precis vad de gör. Scenograf Sören Brunes har nämligen format scenen till en kopia av stora scenens salong, vilket är oerhört smart och effektfullt gjort. Det suddar ut gränsen mellan scen och salong, vilka istället blir varandras speglar. Vi är ju alla ombord på Aniara.

Det är något av ett sceniskt allkonstverk regissör Lars Rudolfsson skapat, med sång, dans och smått spektakulära scenlösningar. Det är visuellt, vackert och storslaget. Det hela inramat av Andreas Kleerups svävande musik som på ett kongenialt sätt fångar upp stämningen i Martinsons text. Föreställningen är framförallt en kollektiv bedrift. Ensemblen arbetar dynamiskt tillsammans och inte sällan befinner sig så gott som hela skådespelartruppen på scen samtidigt. Här finns dock några insatser som särskilt måste nämnas. Som Sven Ahlström, som känsligt men stabilt agerar ledsagare i form av Mimaroben, en slags körledare. Aniara är ju lite av ett antikt ödesdrama förklätt till sci-fi. Claire Wikholms förkroppsligande av Miman är en uppenbarelse, mäktig och gudinnelik. Men starkast lyser ändå Helen Sjöholm som den sjungande Poetissan. Få kan likt Sjöholm sjunga med en sådan naturlig styrka och pondus och samtidigt vara fullkomligt öppen och sårbar. Hon lyckas med sin sång verkligen gestalta, och förhöja, den glödande svärtan hos Martinson.

En invändning är dock att Martinsons versifierade text ibland kan bli aningen tungrodd, både för ensemble och publik. Texten är så mättad, det märks att några av skådespelarna har problem att ro igenom den, och som publik kan det då bli svårt att uppfatta alla dess nyanser. Men det är detaljer, petitesser. Aniara är till största del en storartad och mycket gripande föreställning, en mörk och poetisk sorgesång över en planet som håller på att gå förlorad, en mässa för en mänsklighet utelämnad åt rymdens oändliga tomhet.
Kort sagt, ett mycket värdigt födelsedagskalas.

Teater
Aniara av Harry Martinson, Stockholms stadsteater
Regi: Lars Rudolfsson, Medverkande: Helen Sjöholm, Sven Ahlström, Iwa Boman, Claire Wikholm, Dan Ekborg, Maria Heiskanen, Ingvar Hirdwall mfl