Vetenskapsteater med spets

Idén är inte alldeles ny att låta vetenskap och scenkonst mötas på teatern. Första försöket gjordes för ett par år sedan när Teater Västernorrland gästade Upsala stadsteater med en pjäs om medicinsk etik författad av PC Jersild.Nu gör man ett nytt försök att med teaterns hjälp sprida kunskap i svåra frågor och samtidigt ge publiken lite underhållning och en upplevelse förmedlad av dramatikens sätt att berätta. Cellsamma historier heter pjäsen med premiär i dag på Teaterkaféet. Den här gången står molekylärbiologin och gentekniken i fokus och Upsala stadsteater samarbetar med stadens bägge universitet.Man har valt ett framställningssätt som säkert kommer att göra forskare och lärare inom de naturvetenskapliga disciplinerna gröna av avund. Att konkurrera med den här sortens pedagogik låter sig knappast göras varken i undervisningssalarna eller klassrummen. Inte heller är förutsättningarna där särskilt stora för en motsvarande överblick över hela det vida fältet. Anders Nyman som skrivit textunderlaget har haft hjälp av experter från flera olika håll. Här handlar det om populärvetenskap i allra bästa mening.Sorglöst 20-talDet börjar med ett anslag som hos den välbekanta musikalen Cabaret. Sedan snurrar det på i den fartfyllda föreställningen med en grundstämning av sorglöst 20-tal. Regissören Rebecca Forsberg har givit ett ställvis också allvarligt ämne en inramning med tycke av nummerrevy. En livs levande professor på scenen borgar för att den seriösa ambitionen aldrig släpps ur sikte.I går var det Ulf Pettersson, från Institutionen för genetik och patologi, som deltog i skeendet från sin upphöjda fåtölj. Att döma av hur väl han smälte in, kände han sig nog mera som en skådespelare än en lärdomsbjässe vid det här tillfället. Så fick han också ett mottagande som en popstjärna när han lösgjorde sig ur publiken och intog sin plats.De teatrala byggstenarna i föreställningen är väl valda med tyngdpunkten dels i ett äktenskapsdrama dels hos den i pjässammanhang ofta förekommande frågan om individens självförverkligande. Skillnaden mot vad vi är vana vid är, att bägge problemen den här gången diskuteras från rent naturvetenskapliga utgångspunkter. Och såtillvida är det riktigt nedslående.Som en daggmaskVad kan man annat säga om den sorgmodige Hugo, som av genforskningen inledningsvis upptäcker sig berövad alla lockande hemligheter. Och dessutom befunnits ha en genetisk komplexitet som bara skiljer honom på ett ungefär från en daggmask. Inte heller blir det hela bättre av att varken försäkringsbolaget eller arbetsförmedlingen vill befatta sig med en individ med en så dålig arvsmassa. Så tycks hans öde definitivt vara beseglat, när frun delar denna uppfattning och ger sig iväg.Från denna bottennivå växlar dock uppsättningen genast in på ett betydligt mera förhoppningsfullt spår med åtskilliga "genvägar" ur det hopplösa läget. Så genomlyses i tur och ordning allt från genmodifiering, gentvätt och patenträttsförsäljning till frågorna om arv och miljö, genterapi och kloning. Alltsammans beskrivet och förklarat på tydligast möjliga vis. Innan föreställningen är slut får publiken också stifta bekantskap med begrepp som telomer och möjligheterna att spara navelsträngsceller, organdonationer från djur till människor och arvsmassediagnostik.Skådespelarna visar, gestaltar, demonstrerar och spelar ut och varje gång marken börjar gunga hänskjuts frågorna till professorn för avgörande. På så sätt ges även de riktigt knepiga och inte minst de med människosyn, etik och samhällsform starkt förknippade problemen en avmystifierad och faktamättat klok genomgång. Att Ingmar Bergman är med på ett hörn får väl betraktas som en bonus åt publiken. Entusiasmen hos skådespelarna är annars en viktig kvalitet i framförandet. Även de som av någon anledning känner sig främmande för naturvetenskapens sätt att resonera, bör efter den här föreställningen ha kommit på andra tankar.Samspelt trioDet är också en samspelt trio som fått på sin lott att framföra ett inte alldeles lätt innehåll på ett helt avväpnande sätt. Per Eric Asplund låter ofta en godmodig fryntlighet ta kommandot. Hos Astrid Kakuli är det den skarpa tanken eller ett distinkt kroppspråk som gäller. Anders Jansson är en riktig fena på att styra och ställa som om pjästexten hörde till hans normala kompetensområde.Men utöver gedigna skådespelarinsatser måste även initiativet att presentera naturvetenskap på det här fängslande sättet prisas. Hela ämnet är i dagsdebatten förknippat med så mycket fördomar, rädsla och vidskepelse. En teaterföreställning i så här genomtänkt och kunskapsförmedlande utformning gör därför säkert en hel del nytta. Att den samtidigt visar att bildning och kultur hör ihop är värt en spets till det goda helhetsbetyget.