Vetenskap på scen

Nycirkus/show:99% unknown. Cirkus Cirkör på Dansens hus. Regi: Tilde Björnfors. Medregi och koreografi: Kajsa Giertz. Musik: Savannah Agger.Scenografi: Peter Lundquist. Ljus: Ellen Ruge. Kostym: Lehna Edwall. Cirkuskonstruktion: Ulf "Poly" Nylin. Medverkande: Mattias Andersson, Mattias Lindström, Katja Kortström, Samuel Gustavsson, Ola Granli, Fredrik Djefen, Henna Kaikula, Anders Jensen, Geneviéve Gauthier, Antoine Carabinier Lépine. Musiker: Lisen Rylander, Fredrik Iversen, Valter Kinbom.Det är kul att svenska nycirkusgruppen Cirkus Cirkör hakar på med vetenskapligt anknuten scenkonst. Upsala stadsteater är inne på sin andra uppsättning i denna udda genre. Klara Soppteater i Stockholm hör också till dem som experimenterat med vetenskap på scenen.I föreställningen 99 % unknown har Cirkus Cirkör riktat in sig på det man inte vet så mycket om än, nämligen merparten av människokroppen. Hela föreställningen igenom passerar de över de gränser som vi andra känner till om våra kroppars rörelse och uttrycksförmåga. Långa delar påminner föreställningen om dans, eller åtminstone rytmisk sportgymnastik. Detta till ett elektroniskt liveband som också finns med på scenen. Att Cirkus Cirkör närmar sig danskonsten är kanske inte så märkligt, med tanke på att Danshögskolan till hösten 2005 ska starta en treårig nycirkusutbildning i samarbete med dem och med anledning av detta ska Cirkus Cirkörs nuvarande eftergymnasiala utbildning Cirkuspiloterna läggas ner.Jonglering, trolleri, akrobatik på golvet och i luften är alla delar av nycirkusens uttryckssätt. Det hör också till är att sätta in dessa traditionella konster i en sorts berättelse, eller ett sammanhang med dramaturgiskt formulerad utveckling.Sprattlande spermieDet är en rolig idé att använda sig av människokroppen som avstamp för en nycirkusföreställning. Mest tycks kreativiteten ha blomstrat när det gäller det visuella, att skapa bilder, och då gärna med surrealistisk ton. Ta gestaltandet av blodkroppar, exempelvis, där artisterna gör entre med stora, röda ballonger placerade över sina kroppsdelar som baken - eller huvudet (hur får den stackaren luft?) och de studsar omkring en stor människohjärtformad dekordel.Eller när en sällsynt vig och sprattlande spermie tar sikte på en i publiken och, tja, söker kontakt ganska handgripligt.Den tekniska skickligheten hos gruppen har ökat sedan urpremiären på Vattenfestivalen 1995 och numera tunerar de över stora delar av världen. Dansens hus och en påföljande Sverigeturné är bara ett mellanspel mellan Frankrike och Japan. All gruppens akrobatik är elegant, jongleringen fingerfärdig och rytmisk, samarbetet glidande gnisselfritt.Men i längden infinner sig viss monotoni i denna färg och formmässigt stilsäkra föreställning. Rörelserna blir för lika, akrobater som hänger i silkestygsjok gör ungefär samma saker lite för ofta och jonglörens vita ringar återkommer i nästan samma kombinationer flera gånger.Den dramatiska utvecklingen är bristvara i 99% unknown, men det glimtar till ibland av en fantastisk kroppslig energi och fantasifull kreativitet i bildtänkandet, poängterat med snygg ljussättning. Som helhet är upplevelsen lite ojämn, den ger motsägelsefullt nog mest som bildkonst.