Verklighetsnära rebelluppgörelse

Det börjar med röda fanor och ett distinkt fniss. Och slutar med ett kollektivt fotbad. Benägenheten att göra revolution var inte särskild stor under sent 60-tal och under första delen av 1970-talet. Fast det visste inte alla trosvissa kämpar. Inte då.

Lucas Svensson har skrivit ett drama om rebellrörelsen i Sverige. Den som tog fart för 40 år sedan och i år kan fira jubileum. Svenskt landskap med kinesiska detaljer heter pjäsen, som ges i en scenografi signerad Bente Lykke Möller som i sin scenbild tagit fasta på allt som göms i garderober, skåp och lådor från denna tid. Det har förekommit uppgörelser tidigare med de här åren. Antingen har de handlat om vänsterns besvikelse eller vänsterns skuld. Ingen av dem har varit särskilt träffande eller upplysande. Det här skådespelet når längre. De som var med när det hela begav sig eller betraktade förloppet på håll har kanske inte så mycket att hämta. Däremot tänker man sig gärna att de yngre generationerna kan få en uppfattning om ett skede där styrsystemet hos somliga råkade rejält ur funktion. Och där de värden som i dag hade behövts för att försvara det intellektuella rummets berättigande i samhällsdebatten kastades ut med badvattnet. Med följder den dag som i dag är. Och där badkaret följde med av bara farten.

Det finns flera historieskrivningar som skildrar vad som hände under de här åren. Det var inget fel på drömmarna om en rättvisare värld hos de inblandade. Med verklighetskontakten var det dock något sämre beställt. Arbetarna kände inte riktigt igen sig när de fick sina villkor beskrivna. Men så hade deltagarna i detta ungdomsuppror också till övervägande del en annan bakgrund. I tiden inföll de här fenomenen samtidigt som en ny musikvåg var på uppgång. Med rötter i amerikansk drogkultur. Det kalla kriget hade pågått ett tag, när oron för atomvapnen på sina håll sammansmälte med den flower power-rörelse som höll på att etableras. Så kom rapporterna om kriget i Vietnam och den nya vänstern hade hittat sin plattform. Snart började kulturrevolutionens Kina framställas som ett lyckorike. Och även utvecklingen i de röda khmerernas Kambodja hade sina förespråkare.

Med facit i hand vet vi i dag bättre. Det är utgångspunkten för Lucas Svensson i hans pjäs som tar sitt avstamp 2006 för att sedan flytta sig tillbaka till 1969 och följa åren fram till Berlinmurens fall 1989. Det är huvudsakligen en de kollektiva lösningarnas tid som tar plats på scenen. Och det är i ljuset av ett sådant synsätt på samhällsproblemen som regissören Carolina Frände låtit gestalterna i dramat träder fram. För den starkaste glöden svarar Lotta Tejle i sin roll som skådespelare i en fri teatergrupp och sedan sjuksköterska. Här finns den totala identifikationen med den revolutionära rörelsen och ett uppgående i uppgiften som inte lämnar ett uns utrymme över för kritisk reflexion. Lil Terselius i rollen som kulturskribenten och författaren Kaj har i så fall en mera komplicerad framtoning i och med glidningarna mellan de privata känslorna och de inte alla gånger lättuppfyllda yttre kraven. Den mest dramatiska episoden härvidlag är då hon översvämmas av borgerlig svartsjuka, när Grete, förlagstjänsteman och översättare, lägger beslag på den Sven som hon betraktar som sin. Thérèse Brunnander gör Grete och det är en roll som ger utrymme för både en profilerad individualitet och en politisk övertygelse i överensstämmelse med de revolutionära idealen. Att Grete är judinna med bakgrund i naziårens Holocaust ger hennes roll en särskild tyngd i föreställningen.

När det gäller Jonas Bergströms regissör Sven frågar man sig om han egentligen förändrats särskilt mycket sedan det begav sig. Det säger både en del om dagens verklighet och om förankringen av den ideologiska tillhörigheten, när en sådan var obligatorisk för den som inte ville hamna utanför. Riktigt intressant blir rollen i stället när Lucas Svensson tecknar dramats generationskonflikt. Försumliga pappor kan det visserligen finnas lite varstans. Men när Svens son Alexander vill göra "spyomelett" av sin pappa, anar man att den senares bekännelse till dåtidens honnörsbegrepp solidaritet hade sina gränser. Den yngre generationen har ytterligare en representant och det är Lena Lagerlöfs Rakel. Att hon bejakar sin judiska identitet som dotter till Grete och har flyttat till Israel i stället för att välja att stanna i Sverige, är ett annat inslag i pjäsens diskussion om vad hos föräldragenerationen som under dess ivriga åberopande av ordföranden Mao och dennes lilla röda blott och bart var en läpparnas bekännelse .

Med Wallis Grahn får allt testuggeri och all klasskampsretorik i föreställningen, dess tal om förändringen av massorna och ambitionen hos de inblandade att utrota allt eget borgerligt grums en jordnära och till ett demokratiskt samhälle med fria val bekännande motpol som heter duga. Även hennes son i det här sällskapet, den Nils som görs av Carl-Magnus Dellow, har en roll som markant avviker från den ofta om en dokumentär påminnande övriga föreställningen. Carl-Magnus Dellows Nils är hela uppsättningens mest levande människa, en särling och outsider som får betala det högsta priset av alla för en gemenskap med de här förtecknen. Den mentala ohälsa, gripande gestaltad av skådespelaren, som blir följden av hans oförmåga till anpassning och det uppgivna konstnärskap på musikområdet detta resulterar i vore värd en helt egen pjäs. För ett sådant diskussionsdrama om villkoren för svart-vita verklighetsbilder och helhetslösningar i paketform och på ett bräde för alla samhällsproblem finns det dessutom flera ämnen från senare tid än de famösa rebellåren att tillgå.

PS. Texten till föreställningen finns utgiven i Bokform av Wahlström & Widstrands förlag.

Verklighetsnära rebelluppgörelse

Rebellåren från 1968 och framåt i det svenska samhället får en träffande genomlysning i Dramatens under helgen premiärvisade föreställning Svenskt landskap med kinesiska detaljer, skriver Bo-Ingvar Kollberg.