Det är så väldigt lätt att prata om det som är skönt och så väldigt svårt att prata om det som är skört, konstaterar duon Gunnar Axelson Fisk och Svante Zettergren i början av föreställningen Skitskört. Men så behöver det inte vara, säger de, och lovar oss att vi nu ska få se vad som händer när det sköra stöter ihop med det hårda.
Jag accepterar premissen, lutar mig fram i stolen och spänner alla sinnen i väntan på igenkänning. Vad jag väntar mig är skurar av skratt, stänk av gråt och förhoppningsvis en och annan känslomässig magspark.
Men det jag sedan upplever stämmer inte överens med min förväntning. Det här är en charmig föreställning, så skrattet finns där, men igenkänningen uteblir. I stället är det något helt annat som sakta tar form på scenen.
Föreställningen är uppbyggd som en mosaik som består av egenskrivna låtar, covers, personliga berättelser och några snuttar dialog. När föreställningen är slut och mosaiken färdiglagd uppenbarar sig en vemodig bild av manlig vänskap. En vänskap där ständiga kraftmätningar och gnabb om vem som egentligen bestämmer står i vägen för äkta kontakt.
I en värld där allting är en tävling är det inte konstigt att det är svårt att blotta det sköra. Vem vågar vara skör när han samtidigt måste vara störst? Vem vågar vara någons vän om han inte är garanterad förstaplatsen? Svante är min kanske bästa vän, säger Gunnar, varpå Svante hämnas för ordet kanske och svarar att Gunnar är en av hans fem bästa vänner. Men Gunnar nöjer sig inte med att vara en av fem och förhandlar sig till en pallplats.
De gnabbas men kan ändå inte acceptera den fem meter höga mur som står mellan dem. De lutar sig kärleksfullt mot varandra när de sjunger Beatles-låten ”Med lite stöd av en vän”. Vid ett tillfälle bjuder Gunnar upp Svante till en dans, men när Svante kommer för nära och visar att han njuter av kontakten backar Gunnar och skyller på sin stora integritet. ”Och jag har inte gritet”, skojar Svante och skrattet befriar dem igen. Faran är över, muren är kvar, vi går vidare till nästa sång. De lyckas beröra det sköra men vågar inte stanna kvar i det.
Trots vemodet bjuder denna föreställning på en del fyndigheter och en hög dos charm. Zettergren och Axelson Fisk levererar låtarna med stor inlevelse och närvaro. Låten ”Gick på stan” som handlar om ett misslyckat möte, ”Lyrisk sång” av Vysotskij och den avslutande ”Hur sköra vi är” hör till föreställningens absoluta höjdpunkter.
Fotnot: Spelas även 6, 8 och 9 februari.