Vårt krångliga liv med värme

Det finns en ömsinthet i Maria Bloms pjäs Blåmärken, både i sättet att berätta och i personteckningen, som gör det svårt att inte tycka om de gestalter vilkas livssituationer hon lyfter fram på scenen. I föreställningen, där hon själv varit såväl textleverantör som regissör, presenteras en handfull människor mitt uppe i sina pågående liv. Givetvis är de präglade av allt de har med sig i bagaget. Men mera än allt annat lever de i en vardag, vilken de är mycket olika rustade att möta. Och knappast någon av dem har hittat en livsform, som kan betecknas som slutgiltig.

Uppsala stadsteaters lördagspremiär på Stora scenen handlar om den allt annat än lätthanterliga tillvaro där vi alla befinner oss, mer eller mindre. Maria Blom har för pjäsen skapat ett frodigt persongalleri där ingen roll är den andra lik och där inte heller särskilt mycket är avgjort på förhand. Det är som om föreställningen prövar sig fram, väntar in nästa drag hos de inblandade och sedan undersöker bärkraften hos det som händer, tills något nytt inträffar. Det blir på så sätt det oväntade som ger uppsättningen dess dramatiska motor.
Och det gäller allt från den inledande bjudningen, då gästerna drabbats av vinterkräksjuka och måste lämna återbud till de avslutande scenernas försonliga tonfall med den lilla babyn som äntligen får sitt namn och blir den sammanbindande länken för de ditintills i de flesta avseenden vilsna föräldrarna.

Maria Blom har valt en lätt skruvad spelstil för sin iscensättning och denna förhöjda temperatur, aningen vinklad åt en surrealistisk scendialekt, har en motsvarighet i Torulf Wetterrots scenografi, som arbetar med starka men ofta nyansrika färger.
Där finns hos själva spelplatsen också stiliseringar som före paus för tankarna till den utformning som lekplatser ibland brukar med trappor och våningar som skall gripa tag i fantasin. Och under pjäsens senare del med sättstycken längs väggarna som kunde vara hämtade från Drottningholm eller någon annan 1700-talsteater. Samtidigt fungerar denna utformning som en simultanscen, något som Maria Blom ofta använder sig av. Det är också lätt att se hur den klippteknik hon har med sig från sin verksamhet som filmregissör nu kommit till nytta i teaterarbetet.

Om man bortser från det vattenglas i föreställningens senare del, som delas av flera av gestalterna och för tankarna till ett nattvardens sakrament med en tydlig koppling till den övergripande empati med vilken Maria Blom skildrar sina människor, är det i första hand rollernas enskilda livsöden som står i förgrunden i det här dramat. Och i så gott som samtliga fall är det frågan om människor med en tillkämpad anpassning till vardagens krav men med såar av undertryckta känslor. Längst i den vägen når David Mjönes Ola, innehavare av en pantlånefirma, med alla sina iakttagbara ambitioner överflyttade på de egna sönerna, vilkas satsning på att bli elitcyklister får allt tänkbart stöd i världen.

Och detta medan pappan själv tar i så att stickor och strån ryker för att slippa möta de bottenlösa avgrunder han bär inombords. Det är en roll med en hel del väl förvaltade komiska övertoner. Inte minst när Mjönes låter sin Ola prata som en broschyr från mödravårdscentralen, när spädbarn är på tal. Eller i övrigt försöker hålla masken uppe. Att han ändå är den gestalt i pjäsen som lever närmast kokpunkten av alla avslöjas, när krakeleringen är ett faktum och enbart övervåldet återstår.

Malin Cederbladh, som gör hans hustru Anki, försöker för sin del döva vilsenheten på det inre planet genom att kasta sig i famnen på första bästa man som kommer i hennes väg. Det dröjer nästan hela pjäsen innan hon inser, att det är kontakten med sig själv hon saknat. Det är en process som Cederbladh fyller med en hel del gripande allvar.
Även Mikaela Ramel i rollen som Nora med nyfött barn, förlägger med lyhörd inlevelse i tonfallen den vacklande självbilden utanför sig själv. Men här är det i första hand projektioner av skilda slag som kommer till användning. Och irritationer och öppen aggressivitet som mest av allt drabbar barnafadern Jerker. Denne i sin tur görs med en lätt smäktande men ändå hörbart tvetydig framtoning av Daniel Gustavsson. Han blir den rollgestalt för vilken Maria Blom använder en förklaringsmodell som brukar kallas det sociala arvet för att härröra känslorna av otillräcklighet. I en av scenerna mellan Gustavsson och Viveca Dahlén får dessutom det slitstarka Oidipuskomplexet en liten biroll.

I samband med vacklande könsidentiteter är det David Mjönes Ola och Mats Blomgrens Krille, som lämnar de mest synbara åskådningsexemplen. Mats Blomgren med sitt pondusladdade raggarstuk är annars den som framstår som mest okomplicerad bland de inblandade. Den platsen delar han med Viveca Dahlén, inledningsvis städerska och efter paus skogens goda fe, en roll med Shakespeartycke.
I den senare uppenbarelsen får publiken möta sidor hos denna en av den fasta ensemblens verkliga stöttepelare som går rakt in i hjärtat. Men samma varma färdriktning har också en hel del annat i en föreställning, där Maria Blom med eftertryck visar hur mycket en god iakttagare, avlyssnare och rapportör kan utvinna ur vårt krångliga liv.

Vårt krångliga liv med värme

Det finns en hel del av både värme och ömsinthet i Maria Bloms lördagspremiär med Blåmärken på Uppsala stadsteater, skriver Bo-Ingvar Kollberg.