Varningsklocka i terrorismens tidevarv

Även om det refereras till såväl otäcka som skrämmande händelser är det i första hand ett mentalt tillstånd som skildras i pjäsen Terrorism med lördagspremiär på scenen Elverket hos Dramaten. Här kommer vidast möjliga definition av begreppet terrorism till användning. Snart sagt allt som kan tolkas i termer av våld, makt och utsatthet ingår. Vad man utan vidare kommer att tänka på är en samhällsdiagnos, som berättar om hur medborgarna befinner sig i ett tillstånd av näst intill total skyddslöshet.Pjäsens författare är bröderna Vladimir och Oleg Presnjakov från den sibiriska delen av Ryssland. Bägge är i 30-årsåldern och har tidigare bl a varit verksamma som universitetslärare. Deras dramatik har satts i samband med efterdyningarna av det sovjetiska systemets sönderfall. Men kopplingen är inte långsökt från ett samhälle i upplösning till en hel världsordning i gungning. De apokalyptiska stämningarna är aldrig långt borta.Pjäsens Terrorism är uppbyggd kring sex på varandra följande scener. I den första är terrorismen som mest påtaglig med inslag, som vi vanligtvis förknippar med terrorhandlingar; en flygplats har stängts av då man misstänker att någon placerat ut bomber iett par hemlösa väskor.Undertryckt missnöjeMen sedan växlar föreställningen in på ett helt annat spår med ett sovrum där två älskande träffas i smyg och ägnar sig åt perverterade sexlekar. Därefter förflyttas handlingen till ett kontor, i vilket en av de anställda begått självmord i vilrummet. Via två åldringar som avleder sitt undertryckta missnöje genom att rikta aggressiviteten mot män i allmänhet och dem av utländsk härkomst i synnerhet, gör så uppsättningen ett besök på en brandstation. Innan den går ner för landning på den inledande flygplatsens startbana.Under detta cirkulära förlopp hinner terrorismen sprida sig som en epidemisk smitta till snart sagt livets alla skiften. Om de båda författarnas avsikt är att namnge vår tids sjukdom, har de onekligen sett till att symtomen fått god täckning. Människans värnlöshet är betydande inför krafter — inuti henne själv och utanför — som leder till undergång. Det är föga förvånande att sådana livsvillkor leder till en aggressivitet som saknar kanaler för att lätta på trycket, till spänningar utan möjlighet till avledning, till sviktande impulskontroll eller skuldkänslor av den kringflytande men vaga sorten.Ändå är det inte helt lätt att sätta fingret på exakt vilka mekanismer som är i omlopp. När människorna blivit främmande för sig själva och för varand-ra, är det egentligen bara de psykiska sammanbrotten som återstår. Och när allt vad tillit heter försvunnit, finns enbart en allt omfattande misstro kvar. Under förhållanden av det slaget kan upprepandet av plågan, förnedringen och brutaliteten vara den enda paradoxala trygghet som finns att tillgå.Övermäktig tillvaroRegissören Stefan Larsson har i sitt avlyssnande av pjäspartituret med utomordentlig lyhördhet hittat fram till nivåer, som återger människans villkor på just det sättet. Och där texten är ytterst återhållsam med regianvisningar har de olika rollerna och deras karaktärer mycket förtjänstfullt fått en utformning, som ger individualitet och tyngd åt de livsöden vilka på det här sättet försöker bemästra en övermäktig tillvaro, som inte låter sig talas till rätta.Själslig armodDet expressiva scenspråket växlar med absurdistiska förlopp. Scenografin signerad Rufus Didwiszus liksom Nina Sandströms kostymdesign har tagit fasta på det själsliga armod som kännetecknar de inblandades livsbetingelser och obefintliga framtidstro. I den schabbiga och nerslitna världsbild som åskådliggörs på scenen har tiden stannat. Där råder en total förvirring och vilsenhet om mål eller mening i den dagliga livskampen. Gränsen mellan vem som är bödel och vem som är offer har plånats ut. Och människolivet har förlorat alla tillstymmelser till värde.Det är här som Stefan Larsson inte försummar att vare sig utnyttja de möjligheter till absurdistiska mellanspel som erbjuds, för att om inte annat möta den totala hopplösheten med åtminstone en smula munterhet. Eller passar på att gissla eller parodiera de aningslösa medlöpare som oberörda spelar med i de groteska förvecklingarna. Ett exempel på regissörens blick för vanvettet i en absurd inramning är scenen på brandstationen, vilken inleds på brutalast tänkbara sätt men som mynnar ut i en desperat men uppsluppen och farsinspirerad grimas mot allt som luktar auktoritetstro. I politiska såväl som i religiösa och alla andra sammanhang.Total känslokylaRena nidporträttet är det dessutom frågan om när kontorspsykologen i röd sammetskostym gör entré på det företag där en av de anställda begått självmord. Här handlar det lika mycket om total känslokyla som om en illa dold likgiltighet bakom en mask av välvilja. Samtidigt har regissören i denna scen åstadkommit en suverän studie i gruppdynamik med antipatier som hela tiden byter angreppsmål.Det faller på skådespelarnas lott att göra sammanhangen klara mellan de i förstone tämligen disparata scenerna. Det är bara i rollistan de är anonyma med beteckningar som Passageraren, förste och andre Passageraren, Mannen eller Kvinnan. Tydligast för förloppet är Torkel Petersson som den förstnämnde av dessa. Det är hos honom tyngden och plågan i människolivet och den brustna tilliten får en heltäckande existentiell inramning. Inte minst i slutscenen har denna utsatthet och förtvivlan givits enmycket pregnant utformning.Minnesvärt porträttJan Waldekranz och Felix Engström representerar under skeendets gång en sorts malplacerad alldaglig hygglighet respektive en fysisk utstrålning med avsikt att inge omgivningen fruktan, vilka bägge får sägas vara lika lönlösa svar på de sociala utmaningar som pjäsen ställer. Jane Friedmann gör ett minnesvärt porträtt av en svärmor som får se gamla märken förlora all giltighet hur hon än stretar emot. Medan Basia Frydman inte minst i kroppsspråk och mimik är som en öppen bok när hon ger utlopp för sin misstänksamhet, en av pjäsens förbindelser med det gamla sovjetsamhället, eller formulerar sin bitterhet och ilska.Isak Hjelmskog har god hand med sin kontorsfröken med basröst, ett av regissörens många illusionbrytande infall, och Yasmine Garbi i samma scen står med fötterna inåt och nyper i kjolsömmen som en ertappad skolflicka. I den otäcka sängkammarscenen ger hon laddad åskådlighet åt ett liv där förödmjukelserna blivit en väg till ångestlindring.Oemotståndlig gummigubbeDen som givits det största spelutrymmet är dock Michael Nyqvist, som tar ut svängarna rejält antingen han går in i rollen som pratkvarn och träbock till älskare, gör entré som psykolog utan någon som helst kontakt med sina egna känslor eller uppträder som oemotståndlig gummigubbe och ormmänniska på samma gång. Och den ironiska fortsättningen är som hämtad från något skräckkabinett med mästaren som samlar sina lärjungar omkring sig. Att benet fastnar i uppdraget läge och han måste hjälpasut är helt följdriktigt i en värld där hyckleriet och lögnen har god jordmån och frodas.Det är en väl sammanhållen och mäktig föreställning som Stefan Larsson åstadkommit på sin experimentscen Elverket. Givetvis går det att hävda att vad bröderna Presnjakov skildrar är tillståndet i det postkommunistiska Sovjet. Men det är nog att göra det lite för lätt för sig. För den här pjäsen är tveklöst en varningsklocka med ett vidare tillämpningsområde.