Varje föremål rymmer svärtan
Bitter, modig, gripande, ironisk och skarp. Håkan Lindgren imponerades av Herta Müllers Nobelföreläsning i måndags.
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Har du en näsduk, frågar modern när hon är på väg ut. Det är en kärv sorts omtanke, uttalad "i befälston, som handgreppen under arbetet", den enda omtanke som finns där Müller växer upp. Ett par associationer senare har näsduken i moderns linneskåp blivit den näsduk hon sätter sig på när hon kastats ut ur fabrikens kontor och envist fortsätter arbeta sittande i trappan. Hon vägrade samarbeta med säkerhetstjänsten och hennes plats i världen har krympt till en näsduk. "Vi ska dränka dig i floden" var bara början på de hot och trakasserier hon utsattes för. Och därefter blir näsduken ? men jag tänker inte referera hela hennes Nobelföreläsning här. Gå in på www.svenskaakademien.se och läs den. Den kommer att bli det starkaste du läser i dag. Föreläsningen är bitter, modig, gripande, ironisk och skarp. Den är också, genom sin stil och sitt ämnesval, en utmärkt introduktion till Müllers författarskap. Vill du sedan läsa mer i samma stil - fortsätt med essäerna i Kungen bugar och dödar.
Så många säger sig vilja förena det privata och det politiska, berätta om samhället genom det personliga. Det blir i de flesta fall aldrig mer än en floskel. Ett svepskäl med vars hjälp folk som älskar att prata om sig själva bekvämt kan fortsätta att göra det de är bäst på. Herta Müller gör det på allvar, och hon gör det som ingen annan.
Allt en människa skulle vilja skjuta ifrån sig - barndomens ensamhet och svältfödda fantasier, vuxenlivets förnedring och kontaktlöshet - håller Müller fast vid som om det var livsviktiga minnen. Det är minnen som vägrar bära en, som inte utgör något stöd, men hon använder dem som grund för sitt skrivande och det fungerar. Det finns inte ett spår av självömkan i det hon skriver, i stället har hon utvecklat en imponerande språklig och känslomässig skärpa ur sin brist.
Under talet tittar jag mig omkring i Börssalen. Vad skulle man få veta om man kunde tillämpa Müllers skarpa blick på föremålen härinne? De spegelförsedda kakelugnarna bär kanske inte på några mörka hemligheter, men om man kunde ta med sig en skärva av Herta Müllers blick därifrån och rikta den mot de ord och föremål man tvingas ha att göra med i sitt liv skulle man garanterat upptäcka ett och annat.