Det var enklare förr, när statskyrkan hade själarna i ett fast grepp och moralens rättesnören basunerades ut från söndagarnas predikstolar. Sedan dess har det mesta blivit snömos. Om det inte alltid varit det. Kompassen för samvetet, om vad som är rätt eller fel, snurrar lite som den vill.
Dramaten lägger bränsle på elden med den i torsdags premiärvisade uppsättningen av Shakespeares ”Rickard III”. Det är en pjäs med rötter i det politiskt oroliga, engelska 1400-talet. Med ätter som intrigerar och kämpar mot varandra om kungamakten. Det har funnits många tyranner och diktatorer sedan dess. Inte heller vår egen tid saknar åskådningsexempel på hur girighet efter makt och maktmissbruk sätter många av samhällets officiella koder och umgängesregler ur spel.
I uppsättningen på Stockholms stadsteater för en del år sedan gjordes alla roller av kvinnor. Gunilla Röör var Rickard III och framträdde mera som en busgrabb än som en skurk. I regissören Stefan Larssons instudering ligger likheterna mellan politik och teater på en annan bog. Jonas Karlsson, som gör titelrollen den här gången, ikläder sig både bokstavligt och bildligt skepnaden av en nutida ung man i sina bästa år. För honom är det i första hand upplevelsen av att vara uttråkad och svårt ansatt av leda, som bestämmer färdriktningen. Utan några jämförelser i övrigt är det som om han när som helst skulle kunna tillkännage sitt prekära läge genom att utbrista: ”Det händer för lite, det är för lite drag”.
Åtskilligt av det följande är sådant, som ingår i vad dagens över olika medier spridda underhållningsindustri bjuder sin publik. Med våld, ond bråd död, hat, blodtörst, grymhet och allsköns annan ondska på dagordningen. Samtidigt får vår ofta renodlade uppdelning i goda och onda människor sig en törn. Den där självfallet alla, på några undantag när, tillhör den bättre sidan. Scenografen Rufus Didwiszus har förvandlat Stora scenen till rena skräckkabinettet med vad som för tankarna till småpojkars teckningar på väggarna av den onde. Det är inramningen för alla de mörksens gärningar som äger rum. Efter varje mord rinner blodet över i fonden projicerade porträtt.
Stefan Larsson går dock inte lika brutalt till väga i sin regi, när han åstadkommit en iscensättning som visar hur lätt de stora orden kan tömmas på allt sitt innehåll. Med Uppsalafilosofen från förra seklet, Axel Hägerström, skulle man kunna säga att det blivit ett lärostycke om och inte i moral. Tvivelsutan ett djärvt grepp, när så mycket kraft går åt till debatt med en retorik som i tid och otid vilar på och styrs av moraliska argument.
Hos den slätkammade Jonas Karlssons Rickard III är puckelryggen avskaffad. Han behöver heller inga yttre attribut. Alldenstund han ändå visar alla inre utförsgåvor till manipulation, till att hyckla, utstuderat ljuga sig fram och över lag tillämpa hela registret av moralisk ruttenhet. Han går publikknipande och charmfullt till väga så att åskådarna inte för ett ögonblick tvekar att ge honom högljudd uppskattning. Det är förförelsekonst som söker sin like.
På den motsatta sidan ger Gunilla Nyroos som Margaret åtskilliga prov på sitt absoluta gehör i replikföreningen. Hos Ingela Olssons Elisabet som sviker sig själv, får inlevelsen smärtsammast möjliga genomslag. Stefan Larsson har gjort Shakespeares inte alla gånger lättöverskådliga pjäs klar och tydlig. Det mest tänkvärda är hur lätt vi anpassar oss och långt vår tillvänjning gått, när det onda i människolivet blivit vardag och underhållning.