Värdedebatt i det finstilta

Mattias Andersson har Sveriges bästa näsa för förändringar i samhället. Hans spårsinne är särskilt känsligt för de skiftande attityder och värderingar som har med integration, familj, religion, kultur och social status att göra. Man hittar honom sällan i mittfåran i dagsdebatten. Det gäller också den i lördags hos Stockholms stadsteater premiärvisade uppsättningen av Kontrakt med Gud.

Mattias Andersson är själv både författare och regissör. Scenografen Ulla Kassius har bistått med en finurlig scenografi, där två ramper ovanför scengolvet medger snabba byten av spelplats. Det fall som förekommer i pjäsen blir också ovanligt hisnande. Men kanske kan bygget i vertikalled även ses som en markering av förbindelsen uppåt till en högre makt. Eller i varje fall till gudsuppfattningar hemmahörande i olika religiösa sammanhang. I synnerhet de som medger utövaren rätten till vilka barbariska dåd som helst i en högre potentats namn. Dramat ger exempel.

Det som ställs i förgrunden är dock livsfrågor kopplade till begrepp som skuld, samvete, ansvar och frihet. Mattias Andersson fortsätter den dialog med Dostojevskij som pågått länge. Grundmönstret är ett relationsdrama med pappa, mamma och dotter. Föräldrarna står inför en skilsmässa och är i full färd med att kapa alla inbördes förtöjningar. Groll från ett 17-årigt förhållande tränger upp till ytan. Bägge parter anfaller och försöker samtidigt skydda sig själva. Dottern känner vad som är på gång och ger sig hän åt verklighetsflykt med hjälp av tv-underhållningens förljugna myter. En överdos amfetamin ändrar med ens alla premisser.

Det är denna tillspetsade problematik som gör det möjligt för författaren att via företeelser som mirakel och en tillvaro som rymmer inslag som är starkare än människan diskutera vår tids jagcentrering och narcissism. Men också att föra in andra värden, där livets okränkbarhet är det allra viktigaste. Och det mot en bakgrund där vår existentiella ensamhet och allt skört, bräckligt och obeständigt egentligen är det enda vissa. Dostojevskij kupar handen bakom örat, lyssnar och begrundar.

På det stora hela lyckas Mattias Andersson också ro projektet i hamn, trots de aningen abstrakta förutsättningarna. Mycket är det Ola Rapaces förtjänst som pappan i pjäsen och den som har att ge kropp och röst åt processer som äger rum i ett lika finstilt som känsligt utfört mentalt register. Men även Maria Heiskanen, Anna Åström, Ramtin Parvaneh och Nadia Hussein-Johansen bidrar från sina utgångspunkter till det goda resultatet.

Värdedebatt i det finstilta

Mattias Anderssons pjäs Kontrakt med Gud på Klarascenen diskuterar med tyngd och skärpa viktiga värdefrågor i vår samtid, skriver Bo-Ingvar Kollberg.