Det var nog bara vad man kunde vänta sig, att glädjeruset inte skulle lägga sig i första taget efter beskedet att årets Nobelpris i litteratur tilldelats Tomas Tranströmer. Premiären på pjäsen Den halvfärdiga himlen i fredags kväll blev som en enda lång mottagning. Författaren, som själv var med, hyllades både före och efter. Sällan har väl samstämmigheten varit lika stor som om Svenska Akademiens fullträff denna gång.
Det hade heller inte varit långsökt om Mia Winge, som både sammanställt manuset och regisserat uppsättningen, oavsett det litteraturpris hon inte kunde veta något om, hade ställt in sig på en dramatisering av väl beprövat slag, när poesin flyttas över till en teaterscen. En lagom publiktillvänd iscensättning som tog fasta på Tranströmers genomslag i breda lager, där han tilldelats en hel del av den roll som olika perioders svenska nationaldiktare haft. Med läsare som kan flera av de mest omtyckta dikterna utantill. Det är väl dessutom bara en gång tidigare som en teater begått en sådan vältajmad premiär samtidigt med ett Nobelpris. Det var när Dramaten 1992 visade Derek Walcotts pjäs Sista karnevalen i författarens egen regi.
Mia Winge går motsatt väg i den pjäs som nu ges i samarbete med Stockholms stadsteater på Strindbergs Intima Teater. Borta är de havsvindar som ofta blåser i Tranströmers poesi. Inte heller finns där särskilt många spår av den sjö som ligger på mot Runmarös stränder. Platsen där han ingen annanstans lika tydligt som i diktsamlingen Östersjöar förankrar sitt universum. Mitt i den skärgård där förfäderna lotsade fartygen förbi kobbar och grynnor. Och i vars belysning hans egen lotsgärning blir tydlig. Den som med säker hand styr läsaren utefter farleder genom drömmar och långt in i själens gömslen. Men också med stjärnorna som ensmärken längre bort än dit våra yttersta aningar når.
Där Tranströmer koncentrerar och förtätar, tar bort det som inte behövs, strävar efter exakthet och enkelhet och skapar komprimerade ögonblick av närvaro, har Mia Winge i stället valt att bryta sönder och fragmentisera. Versraderna ur olika dikter går i dialog med och krokar i varandra, nya helheter uppstår och resultatet är möten som ger oväntade klanger och sammanhang men som ofta också förbryllar. Enskilda rader avlockas på så sätt en ironisk ton som inte fanns där från början. Man får en känsla av att Mia Winge sneglat på hur Kristina Lugn brukar gå till väga i sina underfundiga, samhällskritiska pjäser. Men det är inte säkert, att Tranströmers poesi har något att vinna på ett sådant tillvägagångssätt. Det mesta som händer är att strängarna på den tranströmerska diktarlyran spänns hårdare än i böckerna. Och att den eftersinnande rösten därmed går förlorad.
Däremot är Mia Winges val att låta fyra rollgestalter representera var sitt perspektiv och var sin ingång till dikterna ett grepp som ofta ger mening. På så sätt kan hon låta de medverkande skådespelarna i kroppsspråk och röstbehandling lyfta fram aspekter som ger dikternas motivsfär ett tydligare genomslag. Therese Svensson är den unga, aningen godtrogna och oskuldsfulla aktören i sammanhanget som ofta storögt närmar sig en motsägelsefull och svårgripbar värld. Iwa Boman kallas i rollistan Översättaren, och hon är den av dem som försöker få rätsida på vardagens alla trivialiteter. När hon inte försedd med manusblad letar efter de rätta orden för sina upplevelser. Rollen som Den okände, vill man gärna se som en blinkning till teaterhusets värd, men i Ulf Eklunds uppenbarelse blir han också den som fått en intensiv brottningsmatch med de existentiella frågorna på sin lott. Och Samuel Fröhler får antas stå den ursprunglige textleverantören närmast, den som skött ett borgerligt yrke samtidigt som han försökt få tid över till sin diktning.
Det finns många olika miljöer i Tomas Tranströmers diktning, alltifrån skärgårdsnaturen med dess flora, fauna, ljud, formationer och ljus, över både stadslandskap och landsbygd till mera exotiska platser vid Medelhavet, i Afrika och USA. Riktigt vilken läsart till poesin Sven Haraldsson valt när han låtit ett kontorslandskap med datorer och kaffeautomat utgöra föreställningens scenografi, är inte helt lätt att veta. Men onekligen blir det effektfullt när Samuel Fröhler agerar rytmsektion och trummar på datorns tangentbord och därefter drar ut och stänger till skrivbordslådan.
Det här är annars en föreställning som nog ställer krav på en viss förtrogenhet med Tranströmers dikter för att den skall fungera fullt ut. Läs på innan, blir därför det råd man vill ge den kommande publiken.