Vansinnigt roligt

Det är något med Ulla Skoog, vare sig hon har en roll i tv-serie, blir intervjuad eller har sin egen show. Hennes komiska talang är oomtvistad men i den ligger sorgen och verkligheten så nära intill. Fast det är klart, riktig humor är ju sorgsen och i allra högsta grad verklig. Åtminstone för undertecknad. Och det finns få som har en sådan mimik som Ulla Skoog. Få med en sådan exakthet i ansiktet. Lika delar skoj, cynism, allvar och på det lite djävulskap.

Ett piano med en stor rosenbuske på locket, en piedestal med kvistar, en pälsklädd pall, en pianist och Ulla Skoog. Beväpnad med en blomspruta (eller hellre en "fy-sprej") behärskar hon allt. Livet, kärleken, besvikelserna, vardagen och naturen.
Skoogs förmåga att vara fullständigt absurd och samtidigt få det absurda att vara lika vanligt som morgonkaffet är briljant, och i sufflörluckan sitter en kanin. Liten och batteridriven. Under föreställningen har denna först fått en stor, dammig gammal bok - manus, livet, väsentligheter - ja, och så dricker ju kaninen rätt mycket. Och äter.
Skoog är klokskap. Och dårskap. Hon undrar om det inte egentligen är så att tvestjärtar är naturens narrar och om klitoris finns hos kor - de kan ju idissla samtidigt som tjuren gör jobbet. Tänk om en kvinna skulle ta en hård macka under tiden. Ja, en mjuk går bra, den skulle ju inte höras.

Kvinnligt, manligt och jämställdhet avhandlas på alla tänkbara sätt.
Det finns en röd tråd i mänskligheten, världen, EU, klimatet, politiken och så vidare - men vad som framför allt finns är tystnaden i hennes repliker, stillheten i Skoogs kropp som en fullständig tonträff. För att inte tala om hennes tolkning av
Lars Demians Fyllot och Miss World.
Jag kommer på mig med att tänka att om jag inte skulle hem och skriva en recension ville jag helst stanna på Reginateatern för alltid.
Det är inte bara det att det är roligt - det är det. Sinnessjukt kul bitvis, nej, det handlar om att Skoog och den fantastiske kompositören och pianisten Trond Lindheim betraktar människan och våra egenheter, dumheter, ställer dem framför oss i strålkastarljuset och får oss (och sig själva) att skratta åt sakernas tillstånd. Alldeles bortsett från att hon får publiken att avslöja civilstånd och partipolitisk tillhörighet. Det är briljant.

Vansinnigt roligt

Sinnsjukt kul skriver Astrid Claeson efter att ha sett Ulla Skoogs show.